Att blicka bakåt och se framåt

Efter att ha spenderat nästan all min tid i källar-köket med diverse julförberedelser, så försöker jag spendera lite mer tid i verkligheten. Inte utan att jag känner mig lite sliten men på ett ganska skönt sätt.

Det finns tid för eftertanke.

Jag tänker tillbaka på 2015.
Det känns skönt att få lämna det här året och dess motgångar bakom mig och få blicka framåt. Se fram emot en ny sommar som jag kan njuta av och ett nytt kök som jag har längtat efter i många år.
Som en skugga över allt detta fantastiska finns vetskapen om att mattan när som helst kan dras från mina fötter. Den ångesten försöker jag hantera genom att intala mig själv att om det blir ett tråkigt besked framöver så kommer jag kunna hantera det också. Det är inget jag kan styra över, men jag kan se till att det inte styr över mig. Dödsångesten. Den har en plats, men den tar ingen plats. Den ger plats. Åt lyckan. Lyckan och tacksamheten över livet som blir lite starkare, kanske för att kompensera. Som yin och yang.

Så med lite skräckblandad förtjusning och en rejäl skopa ödmjukhet ser jag alltså fram emot 2016.

Med detta önskar jag er alla ett gott nytt år!

Progress

Det går framåt. Vi har nu ett stort rum som så småningom ska bli köket. Här på första bilden ser ni hela rummet. Vi har även rivit väggen till rummet bakom. Det rummet blir ett ganska långsmalt kontor/gästrum eftersom vi tänker stjäla en bit till köket. Och när väggen var riven så råkade vi inse att det skulle funka att ta ytterligare 20 cm av det rummet till förmån för köket. De 20 cm innebär att vi kan få en bättre lösning på köksön. Spishällen blir centrerad mellan två 80-skåp istället för  60 på ena sidan. Det innebär också att vi kan centrera diskhoarna. Så de där 20 centrimetrarna var verkligen en vinstlott! Den delen där det redan ligger spånskivor på golvet kommer alltså bli matsalsdelen och rummet där det gamla köket låg kommer att vara köksdel.

Här på andra bilden ser ni rummet från andra hållet.

Så det som ska göras nu är att rikta upp golvet i den gamla delen så att det blir hyfsat rakt.
I helgen blir det dock inte så mycket gjort. Maken har både julfest med jobbet och födelsedag, så vi tar lite byggledigt :)

Vi skyndar långsamt.

Köksdrömmar

Tog ju bilder på vårt köksbygge för någon vecka sedan. Det har gått framåt sedan dess och alldeles snart är det dags att riva väggen mellan den gamla och den nybyggda delen. Det ska bli så spännande att få se HELA rummet.

Under tiden huserar jag i källaren. Det går över förväntan och igår såg jag inte dagsljuset på hela dagen, då jag bakade och stökade i mitt kök. 

                                          Här är alltså det gamla köket

                Och så den nybyggda delen med den gamla ytterväggen som snart ska rivas.

Och till sist mitt kök i källaren. Som ni ser så går det ju ingen nöd på mig där. Och köket får nog stå kvar där tills vi renoverar tvättstugan. Perfekt när man ska göra inläggningar, koka sylt, göra praliner mm. 

Till sist önskar jag er en skön måndag!

Det var det!

7 1/2 månaders behandling är nu till ända. Förrätt, varmrätt och efterrätt - operation, cellgifter och strålning. Tänk att det gick ändå! Och jag klarade det ganska bra också om jag får säga det själv. Förrätt och efterrätt var "piece of cake". Varmrätten föll mig inte riktigt i smaken. Vedervärdigt och med bitter eftersmak. Som att äta lever ungefär. Blä! Min terapeut konstaterade förra veckan att hon inte hade några betänkligheter angående min psykiska hälsa och ville inte träffa mig lika ofta längre. Synd för vi har det himla trevligt tillsammans.

Så summan av kardemumman är att jag nu är till största delen färdigbehandlad. Det är ju de där hormonerna också så klart. Jag försöker förtränga dem lite och är inte alls så sugen. Väntar en vecka innan jag börjar med dem. Minst.

Huden är lite svedd av strålningen. Det är främst huden vid nyckelbenet som är ilsket röd och kliar infernaliskt. Jag har fått ett omslag i silikon som jag lägger över. Inte för att det hjälper speciellt mycket, utan för att jag inte ska klia sönder huden och få sår. Det kan bli värre en vecka eller två efter strålningen är avslutad, men sedan brukar det vända och bli bättre igen.

Nu ska jag snart fira. Det får nog bli lite jordgubbar till säsongpremiären av På spåret.

Och även om jag är lite trött efter min långa resa, så är jag samtidigt lite förväntansfull. Vart är vi på väg?

Ta hand om er!

Slutet på en era

Jag har nu fyra strålbehandlingar kvar. Då har jag behandlats i 7 1/2 månader. Det känns lite smått fantastiskt att äntligen se slutet. Jag är ganska trött och sliten av strålningen nu. Huden är röd och irriterad och det går inte att ta miste på exakt var det strålas. Det kliar en del men jag försöker att inte klia allt för mycket så att det går hål. Så på fredag dansar jag ut från strålningsmottagningen, fri som en fågel.

Det känns som om livet lägger sig tillrätta nu. På flera plan faktiskt. Jag tillåter mig att njuta av det. Och jag känner tacksamhet över att livet vill vara lite snällare mot mig. Just nu. Trots att jag är sliten så finns det ändå någon slags ny energi som inte ens den mörka årstiden verka bita på. Just nu. Nästa vecka ska jag börja mitt nya arbete med att skapa rutiner. Planera inför julen och låta kropp och själ få näring genom lite praktiskt och kreativt arbete i köket.

Köket ja. Det går framåt. Vi planerar att bygga upp vårt provisoriska kök i källaren till helgen. Det börjar nämligen bli dags att riva ur den gamla delen. Det går framåt. Utan brådska.

Igår tjuvstartade jag lite med att göra glögg och de första pralinerna. Det blev en mörk pralin med pepparkaks-ganache. Tänkte att det kunde passa bra till första advent som är nästa helg. Nästa fredag har jag bokat pepparkaksbak med barnen och lussebullarna få bli nybakade till adventsfikat på söndag. Härliga tider!

Men nu är det dags för lite frukost!

Ha det gott!

Det blev patentmacka

Jag pratar om gårdagens söndagsfrukost. Patentmacka är min fars benämning av stekt bröd med korv, ägg och bacon. Jag plussade på en sallad på sidan och så blev det söndagens frukost. Har ingen aning om vad det blir nästa vecka. Det får mogna under veckan.

Ja ny vecka igen. Jag går in på min fjärde strålningsvecka. Himmel vad snabbt det har gått. Jag har fortfarande inga större besvär. Lite känns det i huden nu, men betydligt mindre än jag hade förväntat mig. Min mjölksyra i musklerna är kvar, men blir bättre och bättre. Däremot är jag ganska sliten och trött, men ändå på benen så jag tänker inte klaga allt för mycket.

Det har varit en väldigt trevlig helg. Det blev lite överraskningsfest för goda vänner och jag fick tillfälle att göra smörgåstårtor. Alltid trevligt med en ursäkt att få stöka i köket lite. Gårdagen gick därmed i baksmällans tecken. Inte av alkohol, utan av att jag gick och la mig lite för sent. Jag är hopplöst känslig med sömnen. Men det var det värt!

Veckan som kommer ska jag jobba på att komma in i lite rutiner igen. Jag har tappat lite av det under mina behandlingar och jag vill gärna ha livet lite mer inrutat. Känner mig lite som en yr höna emellanåt...

Vi hörs!

Det där med söndagar

Söndagar är nog den bästa dagen på hela veckan. Man har liksom kommit ner i varv under helgen och det känns tillåtet att ligga i soffan och slappa med TV:n på. För man får göra det på söndagar.

Idag började morgonen med en våffelfrukost. Jag försöker anstränga mig lite extra just till söndagsfrukosten. Förra veckan gjorde jag det enkelt för mig och vi åt hotellfrukost. Idag blev det som sagt våfflor. Och nu har jag veckan på mig att planera inför nästa söndag. Kanske blir det scones...?

Söndagar brukar jag även göra någon slags efterrätt. Igår dammade jag av ett gammalt hederligt recept och svängde ihop en cheesecake som jag plockade fram ut frysen idag efter middagen. Bara för att det är söndag.

Jo det är något visst med de där söndagarna. Som en stor belöning. Och veckans sista dag.

Sammanfattning

Oj oj vad tiden tickar på. Jag har nu avverkat två veckors strålning. Det går som en dans :) Än så länge har jag inga direkta biverkningar. Lite känner jag av i huden men hoppas och tror att det inte kommer bli allt för illa framöver.

Jag har varit förhållandevis pigg de här veckorna, men har kännt mig lite mer sliten de sista dagarna.  Det är ju så det är. Lite upp och lite ner.

Idag är det sista dagen i den rosa månaden. För mig har det ju som sagt varit lite av en rosa-moln-månad då den inte har innehållit några cellgifter. Nu är det 1 1/2 månad sedan sista behandlingen. Sååå underbart att slippa! Jag har haft tid att reflektera över och sammanfatta cellgiftsbehandlingen och säger bara; Aldrig mer. För fy vad det var tufft. Både för kropp och själ. En fyra månaders mardröm. Usch. Jag har svårt att hitta rätt ord för att beskriva hur det kändes. Så ovärdigt på något sätt. Det bröt ned min kropp och mitt psyke till beståndsdelar och måtte jag aldrig behöva en sådan behandling igen. Någonsin.

Köksprojektet går framåt. Det förbereds för isolering av utbygget och om någon vecka är det dags att flytta ner köket och riva väggen. Jag har kollat på lite klinkers och hittat precis vad jag vill ha. Jag beställde även en del vitvaror i veckan då det "råkade" vara nedsatt pris på den spishällen jag vill ha. Som min käre make så gärna påpekar så "tjänar" vi inte några pengar. Och det har han rätt i. Det handlar om att få så mycket som möjligt för de pengar som finns budgeterade för köket och nu råkade det bli 5000kr "över" :)

Snart dags att bege sig till svärföräldrarna för lite middag, men först en tur in till duschen.

Ha en fortsatt skön helg!

Nakenfoto och premiärstrålning

Måndag och trots att det bara gått halva dagen så har jag hunnit med lite nakenfotografering och min första strålning. Fast helt naken var jag ju inte, ett par trosor hade jag på mig. Inte omöjligt att jag delar med mig av bilderna här när jag fått dem. Och strålningen gick bra. Känns inte alls, varken när det strålades eller nu. Så ganska odramatiskt än så länge. Hoppas det fortsätter så.

I helgen har det installerats en limträbalk enligt plan, så nu är köksprojektet igång. (Jippie!) Jag bakade munkar som jag fyllde med vaniljkräm och äppelsylt. Maken gav sig ut på en luftballongfärd och blev döpt i champagne efter färden till Ballonggreve af Skogshult. Gårdagen avslutades med att jag somnade i TV-soffan, fullt tillfreds med helgen.

Nu behöver jag köpa lite isterband till dagens middag. Det är vardag igen...

TGIF

Japp, fredag igen. Veckan har varit lite seg emellanåt. Jag har varit soffliggare några dagar. Har haft mycket besvär med min ständiga mjölksyra i musklerna. Har även samlat på mig en del vätska och gått upp ca tre kilo. Men nu hoppas jag att det har vänt. De sista två nätterna har jag sovit bättre och idag är jag på benen igen. Tur det, eftersom jag skulle till strålningsmottagningen idag och förbereda inför måndag. De ställde in maskinen först och sedan fick jag lite allmän information och ta lite blodprov för att kolla blodvärden. Jag fick även träffa en läkare om mina muskelproblem och att jag samlar på mig vatten. Hon skrev ut lite vätskedrivande, men jag avvaktar ett par dagar först för att se om det blir bättre eftersom det känns som om det går åt rätt håll nu.

Så här ser ett av rummen ut där själva strålningsbehandlingen äger rum

De har markerat på huden med olika punkter och streck som sedan ska passas in så att jag ligger i ett exakt läge. Man ligger även med ben och armar i en slags ställning så att kroppen ligger still. Strålningsmaskinen strålar sedan från olika håll i berörda områden. Det tar ca en kvart alltihop, men då inkluderas tiden det tar att klä av sig och lägga sig till rätta. Detta ska alltså göras varje dag, måndag till fredag i fem veckor. Jag förutsätter att det kommer gå smidigt. Och så känns det ju helt ok att stirra i det taket en stund varje dag.

I helgen startar bygget igång på riktigt. Limträbalken ska upp och efter det kan maken isolera utbygger innan den gamla ytterväggen och köket rivs. Känns spännande att få komma igång. Kan hända att jag återkommer med lite bilder.

Men nu tänker jag ta en runda i min lilla skog och se om det blir några trattkantareller i år. Var ute för ett par veckor sedan och då fanns det inga, men jag vet att de kommer ett par veckor efter man ser de första trattkantarellbilderna på Facebook.

Mot Sherwoodskogen!

Och ha en skön helg!

Long time no see

Oj vad tiden går! Det har varit fullt upp ett tag och jag har inte tagit mig tid att skriva här. Nu i veckan var jag och förberedde inför strålningsbehandlingen Jag fick allmän information och sedan en röntgen av strålningsområdet. Jag ska dit igen på fredag i nästa vecka för att ställa in maskinen och sedan börjar strålningen på måndagen efter, den 19:e oktober. Jag kommer vara färdigstrålad den 20 november. En månad. Det känns som om det kommer gå fort.

Jag har fortfarande jobbigt med ständig mjölksyra i musklerna. Framför allt på nätterna, då jag vaknar mycket eftersom musklerna drar ihop sig varje gång jag rör på mig. Men idag slog det mig att jag kanske ska testa med lite magnesium och se om det blir bättre. Värt ett försök iallafall. Om inte så får jag låta tiden ha sin gång och hoppas på att det blir bättre framöver.

Även om det är lite segt, så är jag trots allt på benen. Nu har det gått lite mer än tre veckor sedan sista behandlingen och jag slipper att ligga utslagen i väntan på att få plågas. Det är jag enormt tacksam för. Istället så har jag idag plockat undan på altanen inför vintern. Tvättstugan är full av tvätt och tvättmaskinen snurrar. Ett rågbröd jäser sakta på bänken. Jag njuter. I morgon planerar jag lite lyx-frukost för familjen, så ikväll ska jag förbereda croissanter och ostfrallor. Det ska jäsas i kylen över natten och bakas tidigt i morgon bitti.

Och så köket. Det har rivits en del och är nu förberett inför nästa vecka då snickaren kommer och det ska in en limträbalk i taket som ska bära takstolarna när den gamla ytterväggen försvinner. På måndag kommer det en lastbil med diverse byggvaror, så maken städar i garaget för att göra plats. Som ni hör så är vi produktiva på vars ett håll. Det går framåt.

På återseende!

Oktober

Ja så blev det oktober också. Och vi har fortfarande sommarvärme. Idag spår SMHI 20 grader, men nästa vecka säger prognosen att det ska bli lite svalare temperaturer och förmodligen lite mer höstlikt väder. Så idag får vi passa på att suga ut det sista av sommaren 2015.

Häromdagen kom kallelse till strålning. Jag ska dit nästa vecka för förberedelser och fredagen den 16 är det inställning av strålbehandling, så jag gissar att behandlingen börjar på måndagen efter. Jag hade hoppats på lite mer tid för återhämtning. Det blir lite som att bara hinna upp till ytan för ett djupt andetag och sedan ner igen. Under vattenytan. Fördelen är att jag blir klar innan november är slut och får gott om tid fram till jul. Eller just det, det var ju då jag skulle påbörja min hormonbehandling...

Men just idag är det behandlingsfritt. Idag ska det njutas sommar och i helgen är det lite arbete som väntar. Kanske mest för maken, men jag får övervaka så det blir ordentligt gjort. Det ska rivas lite i det nya köket och så ska garaget putsas färdigt. Så en produktiv helg alltså. För maken. Jag får väl bidra med lite extra god mat. Och en och annan kanelbulle på söndag när det är kanelbullens dag.

Ha en trevlig helg!

Aj!

Jag nyper mig själv i armen emellanåt. Och det gör ont. Jag drömmer inte, det ÄR sant att jag slipper pumpa kroppen full med gifter fler gånger. Det är en sådan obeskrivlig lättnad att slippa. Jag blir lika lycklig varje gång jag tänker på det. Som att ha vunnit högsta vinsten ungefär.

Jag har börjat med min yoga. Väldigt försiktigt. Två solhälsningar och några andra övningar. Kroppen orkar inte så mycket och det är mest mjölksyra i musklerna men det är bara att kämpa på.

Idag finns det inte så mycket ork. Det blir mest vila, men jag ska försöka mig på lite städning/rensning. Det är en del förberedelser inför köksprojektet och jag försöker dra mitt strå till stacken.

Och så tänkte jag dela med mig av dagens tips.
Den här veckan kostar det 18kr för två paket stimorol/V6 på Ica supermarket. Köp sex stycken (=54kr), ta kort på kvittot och skicka som mms till 076-686 12 12. Du får en värdekod för en biobiljett tillbaka. Det finns 5000 biobiljetter i potten och gäller t  o m 31/10. Det funkade utmärkt igår då sonen fick sin biobiljett :) Så 54 kr för 6 paket stimorol/V6 och en biobiljett. Tummen upp för det.

Och vad tror ni om den här stolen?

Tillsammans med det här bordet?

Hmm...

Att städa bort

Måndag och ny vecka. Igen. Jag har haft en skön helg i Borgholm. Orkade inte ta mig utanför campingen, men det hade jag heller inte räknat med så det kändes helt ok. Öland levererade som solens och vindarnas ö. Vi hade två fina Kabe-husbilar parkerade bakom oss så både maken och jag både dreglade och drömde om en fin husbil...

Igår var den piggaste dagen på en lång tid och jag känner att det verkar lovande även idag, därför planerar jag att städa under veckan. Att städa kan vara enormt befriande och ha en god terapeutisk effekt. Precis vad jag behöver. Husvagnen ska städas ur inför vinterförvaringen, källaren behöver både städas för att bli ren och rensas inför att vi ska bygga vårt provisoriska kök. Så när det finns kraft så kommer den att läggas där. Eftersom väderprognosen ser lysande ut, så är det även en del altanhäng inplanerat under veckan. Jag tänker utnyttja eftermiddagarna då solen står på och det är sommarvärme därute.

Sammanfattningsvis en positiv känsla inför veckan. Det är bara att sparka igång!

Utmana ödet

Jag sa ju att jag skulle vara lite försiktig med att träffa folk med tanke på smittorisken. Det tar jag tillbaka. Snart parkerar vi husvagnen på Kapelludden i Borgholm för en helg i skördefestens tecken. Servicehus och massvis med folk. Jag är laddad med handsprit. Och faktum är att jag är lite för trött för att orka ta mig till folksamlingarna i Borgholm, så jag kommer inte röra mig i några större folkmassor. Jag tänker att trevligt sällskap av familj och goda vänner gör mer gott än skada. Det är värt en chansning iallafall.

Jag har en kvinna från Jehovas vittne som regelbundet kommer till mig. Ibland ensam och ibland med sällskap av någon annan. Vi har alltid givande samtal. Och varje gång blir jag lite klokare vad gäller tro och existensiella frågor. Igår berättade mitt vittne att de tror att Gud har ett namn och det är Jehova. Att hen har ett namn gör honom till en personlig gud. Det står 7000 gånger i (deras version av) bibeln. I Jesaja 42:8 säger Gud "Jag är Jehova. Detta är mitt namn." Betydelsen av ordet/namnet Jehova är "att vara" eller "jag är". Judarna undvek att nämna Guds namn och det har därmed även fallit bort inom kristendomen. Vi har olika titlar som vi använder när vi benämner vår gud: Gud, herre, fader osv, men vi har inget namn på hen. Varför? Nu kommer jag till poängen. "Fader vår som är i himlen, helgat varde ditt NAMN..." Hur då? Varför? Om hen nu inte har något namn...

Jehovas vittnen har en poäng. Just saying.

Mitt i veckan

Det är sega och tunga dagar, men jag är på återhämtning nu. Det går åt rätt håll. Jag blev utslagen efter den första skit-sprutan och orkade knappt röra mig ur fläcken i måndags. Jag stoppade där. Är lite nojig över att få en infektion, men det går bara inte att fylla på med fler sprutor när jag blir så dålig. Så jag ska försöka vara lite extra försiktig med att träffa folk nu i ett par veckor, innan kroppen förhoppningsvis börjar sin återhämtning.

Återhämtning ja. Det har varit många tuffa månader. Kropp och själ är trötta och sargade. Även om behandlingen är långt ifrån färdig, så är (förhoppningsvis) den allra tuffaste biten över och jag kommer till viss del kunna slappna av lite. Jag vet att det är då jag ska hantera den mentala svackan. Jag vet att jag måste jobba aktivt med återhämtning på flera plan. Varje del av mig måste få göra sig hörd. Kropp och själ. Min plan är att kroppen ska få uppmärksamhet genom försiktig yoga. Jag börjar med några minuter varje dag. Försiktigt. Och avslappning. När kroppen får uppmärksamhet så får själen lite vila.

Och så en distraktion. Köksprojektet. Ett kreativt och konstruktivt arbete att fokusera tankarna på. Att  förverkliga en inre målbild.

Sedan behöver jag komma tillbaks till den vanliga vardagsstrukturen. Att ge varje dag ett meningsfullt innehåll anpassat efter dagsform. Komma in i gamla rutiner helt enkelt. Hitta gnistan.

Livet går vidare. Med lite rädsla. Rädsla för cancer. Rädsla för att döden ska komma för tidigt. Men också med en försiktig glädje och förväntan. Förväntan om livet.

Det där med sista gången

Trots att jag inte alls kände mig mentalt förberedd för den här sista omgången med gifter och att jag helst hade velat lägga mig ner på golvet och gråta som ett barn för att slippa, så känner jag mig nu ganska lugn. Jag tänker att det faktiskt ÄR sista gången och det känns som om jag har övertaget över gifterna och tänker för mig själv "passa på att plåga mig medan ni kan...ha ha". Det ger en viss styrka faktiskt. Kanske det där lilla jag behövde just den här gången. Så trots att det är en pest och pina, så känner jag mig samtidigt tacksam och lycklig.

Igår var en ganska ok dag. Jag blir väldigt lugn i kroppen när jag är nyförgiftad med den här giftsorten, känner mig lite drogad nästan. Idag är jag betydligt tröttare, har lite mer ont i kroppen och känner mig ganska avtrubbad i hjärnan och lite yr. Jag anpassar mig efter det och kommer ta det ganska lugnt. Kolla på Hela Sverige bakar eftersom jag somnade innan det började igår, lyssna färdigt på den nya Milleniumboken - troligen liggandes på altanen. Dagens arbete blir att hänga en maskin tvätt på tork. Ja, det är nog ungefär vad som blir gjort idag. Denna dag som präglas av tacksamhet. En tacksamhet som jag behöver de där riktigt tuffa dagarna som jag vet kommer snart. De där riktigt tuffa dagarna som kommer för sista gången...

Att se ljuset i tunneln

Nu är jag inkopplad med det sista giftet. Det är obeskrivligt skönt att vara vid slutstationen för den här tuffa behandlingen. För det är och har varit extremt påfrestande och jag känner mig både mentalt och kroppsligt väldigt sliten och sargad. När september är slut så räknar jag med att de värsta efterdyningarna av den sista behandlingen ska vara över. I oktober ska jag påbörja min återhämtning och få möjlighet att slicka såren. 

I oktober kommer jag också påbörja strålbehandlingen. Fem veckor av daglig strålning (mån-fre). Hade läkarbesök idag och önskade att min hormonbehandling skulle påbörjas när strålningen avslutats och inte samtidigt. 

Jag försökte även förhandla bort mina sprutor, men värdena är pressade så jag får väl köra på tills det tar stopp den här gången också. Suck. 

Förgiftad för sista gången alltså. Hade jag druckit alkohol så hade champagne varit på sin plats, men ett leende på läpparna och lättnaden över att snart fyra månaders behandling är över känns som belöning nog😊

Ta hand om er! 

Köket

Jag har lite kökslängtan nu. Vill gärna komma igång och drömmer om hur fint det blir när det sedan är färdigt. Vi har en tidsplan som sträcker sig ända till våren. Eftersom maken ska göra det mesta själv, så måste det få ta tid. Vi kommer flytta ner vårt kök till källaren under tiden. Då kan vi ta välbehövliga pauser under byggtiden. Visa av tidigare erfarenhet, så vet vi att man inte kan tillbringa all sin tid med att bygga/renovera. Man behöver ta paus emellanåt och låta annat ta plats också. Livet.

Nu ska det liksom inte bara bytas köksinredning. Det ska byggas om från grunden. Vi förberedde för många år sedan med att bygga ut 15m2 och det nya köket kommer bli sammanlagt ca 30m2. Vid utbygget står det fortfarande en yttervägg. Den är bärande, så det ska dit en limträbalk för att stötta upp när väggen rivs. Det är det första som ska göras. Efter det ska det rivas, golvet i den gamla delen riktas upp, väggar och tak gipsas, läggas golvvärme osv. När allt detta är gjort så kan vi börja själva uppbyggnaden. Gissningsvis någon gång efter jul...? Ja, vi får se.

Och som ni nu förstått så kommer jag tjata om detta under en ganska lång tid. Ska ta lite bilder under byggtiden också så att ni inte missar något väsentligt. Hemska tanke.

Till sist bjuder jag på lite bilder av de vitvaror som kommer att synas. Diskmaskin, kyl och frys blir integrerade och "osynliga".

Snart oktober...

De e måånda morron..

...å mitt huvud känns så tungt. (Gräsänklingsblues av P. Ramel)

Avverkade födelsedagskalas igår. Jag var riktigt risig på morgonen och bestämde mig för att strunta i att baka wienerbröd som jag hade tänkt. Men ganska snart piggnade jag till och då ångrade jag mig, så det blev till slut 15 vackra och goda wienerbröd till fikat. 14-åringen hade beställt grillat, potatisgratäng, rödvinssås och tzatziki till middag. En grekisk sallad och nybakat surdegsbröd lades till. Jag hade förberett spareribs i ugnen ett par dagar tidigare och gjort en glacé/bbq-sås. Den penslar man på när man värmer upp ribsen på grillen. Innan dess hade vi helgrillat en rostbiff till ca 60 grader. Det blev ett fantastiskt gott kött. Så mört så det smälte i munnen. Mmm.

Det är ju idag själva födelsedagen är och jag har erbjudit sonen att välja middag även idag. Jag förslog pizza, fläskfilé med vitvinssås, spagetti carbonara och annat som sonen gillar. Men icke. Hans val blev makaroner med mamma Scans köttbullar. Hmm. Lite emot mina principer att köpa färdiglagade köttbullar, men jag får väl göra ett undantag just idag. Det finns ju lite grekisk sallad kvar sedan igår för den som vill komplettera med lite näring.

Det har varit lite tyst om köket här ett tag. Man kan säga att vi befinner oss i väntans tider. Projektet ska igång i början av oktober och vi känner oss väl förberedda. Det har blivit ett litet sido-projekt i väntan på det stora projektet. Garaget. Det har fått en ny garageport och ska även få lite ny puts runt om. Så vi sitter inte och rullar tummarna om ni trodde det. Maken jobbar och jag arbetsleder. Som vanligt. Funkar utmärkt.

Jag önskar er en bra start på veckan!

Känna sig förberedd

Jag är redo. Redo för sjätte och sista säsongen av Downtown Abbey. Har utnyttjat de där  soffliggardagarna efter varje behandling till att kolla igenom alla tidigare säsonger av serien. Nu längtar jag efter den avslutande säsongen som enligt dottern ska ha premiär i oktober.

Måste säga att hösten faktiskt ÄR en ganska trevlig årstid. Man kan frossa i nyskördad frukt, bär och grönsaker. Lägga in rödbetor och gurkor, koka sylt, fylla frysen med egenplockade bär och göra äppelpaj. Sedan är det ganska mysigt att få krypa upp i soffan, tända lite ljus och titta på TV. Jag har lärt mig att gilla hösten mer och mer de senaste åren. Försöker att inte tänka på att den föregår den årstid som jag helst vill vara utan. Vintern. Hösten är en tid då man slappnar av och varvar ner. Och så leder den till julen. Jag älskar julen eftersom jag får gå all in då och göra det jag älskar att göra - stå i köket och laga mat, baka och göra praliner. Just denna höst känns lite extra välkommen. Cellgiftsbehandlingen avslutas och vi ska bygga ett nytt kök.

Behandlingen ja. Fem dagar kvar. Jag är inte redo. Känner mig fortfarande alldeles för sliten sedan förra omgången. Det finns liksom ingen kraft. Kroppen är så trött nu. Jag behöver lite fysisk ork för att återhämta mig mentalt och det har inte blivit så den här gången. Så trots att det är sista behandlingen, så känns det väldigt motigt. Det jag fruktar mest är faktiskt sprutorna. Biverkningarna  av dem är lite för tuffa. Nej, jag är inte alls redo.

Trots att kroppen inte alls vill så är jag iallafall igång. Förmiddagen har bestått av stryktvätt och de sista avsnitten av Downtown Abbey. Nu ska jag göra lunch. Efter det ska det städas av här hemma. I morgon ska det nämligen kalasas . Sonen fyller 14 år på måndag och ska firas i morgon. Så jag har verkligen inte tid att sitta här längre.

På återseende!

Att visa skalpen

Hemma har jag gått utan huvudbonad de senaste veckorna. Häromdagen hann jag ut genom dörren på väg till affären när jag kom på att jag glömt ta på mig en mössa. Jag tvekade om jag skulle ta på den, men bestämde mig sedan för att göra det. Idag skulle jag iväg på ett möte på morgonen och kom på när jag satt mig i bilen att jag glömt mössan, men den här gången struntade jag i att hämta den. Senare under dagen åkte jag även till affären, då medvetet, utan mössa.

Jag konstaterar att folk tittar mer när jag inte har mössa på mig. Med mössa tittar en del lite försiktigt, men utan mössa är det flera som "hajar till". Framöver kommer det nog bli lite blandad kompott. Jag tar mössa på mig när jag känner för det eller låter bli. Snart kommer det ju bli lite kallare och då vill jag nog ha mössa för värmens skull. Om ytterligare ett tag när håret vuxit en bit, så vill jag förmodligen helst ha mössa på mig hela tiden för att dölja ett bångstyrigt hår.

Den absolut största fördelen med att vara utan hår är när man ska duscha. Man kan stå och njuta av en varm dusch varje dag, stiger ut, tar ett varv med handduken och så är man liksom färdig. Så himla behändigt. Med längre hår tvättade jag varannan dag och duschade bara kroppen den andra dagen. Men det är inte riktigt lika skönt som att få vatten även på huvudet. Och ett blött hår måste ju torka vilket tar en stund. Det krävs dessutom två handdukar när man har hår och bara en när man inte har så mycket.

Nu bjuder jag på en selfie. Som ni ser så har jag ett lager med fjun på huvudet. Håret har börjat växa sedan jag bytte gift-sort. Jag har tappat lite ögonbryn och ögonfransar, men har fortfarande inte blivit helt utan. Min käre make tycker att jag ser ut som Smiegl. Jag tycker inte så mycket. Men jag ser fram emot att få tillbaka lite krulligt hår på huvudet och få ha en frisyr så småningom. Tills dess gillar jag läget.

Sommar igen

Jag har bosatt mig ute på altanen klädd i bikini. Suger ut det sista av sommaren. Det finns fortfarande inte så mycket ork, så man kan säga att jag har planeringsdagar. För något måste man ju sysselsätta sig med. Så nu finns det en matlista för 8 veckor framåt, handlingslista för både veckohandling och storhandling och så är veckans arbete inför sonens födelsedag planerat och utspritt över veckan. Det jag väntar på nu är ork att genomföra det jag har planerat. Känner mig helt urlakad och tömd på energi. Och som ni hör så är humöret därefter, gnälligt och nedstämt.

Det som lyfter humöret något är alla samlar-kampanjer som sätter igång nu i höst. Köp fyra Lindt choklad och få två lyktor från Iittala kastehelmi. Ja tack. Köp fyra paket kex från Göteborgskex och få två vinglas från Iittala. Ja tack till det också. Samlar man 12 läkerolaskar så kan man få ytterligare två vinglas. Ja ni fattar. Det är sådant man sysslar med när man är rik på tid och fattig på energi. Lite spänning i vardagen.

Nu en kanna te och lite frukt på altanen. Mot sommaren!

Vad är en bal på slottet?

Det är sega dagar. Livet är liksom till salu. För halva rea-priset. Och när jag tänker att jag bara har en gång kvar nu, så känns inte det speciellt uppmuntrande. Mest betungande. Vill göra en massa, men får ändå inget gjort. Som att gå omkring i sirap och känna sig allmänt missnöjd.

Dagens roliga är att vi köpt en balklänning till dottern. Vi fyndade en klänning för halva priset från en designer som heter Tadashi Shoji. Vi kom undan med en mycket skälig summa trots dyr dollar och frakt. Jag började direkt att grovplanera lite inför det hela och insåg att det kommer att kosta en och annan krona, så det känns inte fel att sprida ut kostnaderna lite. Höjdpunkten för mig blir studentskivan. För att planera och laga mat till en sådan tillställning är ta mig fanken det roligaste jag vet!

Nu blir det en kanna te och säsong 5 av Downtown Abbey som nyligen kommit ut på Netflix. Måste vara väl förberedd när sjätte och sista säsongen har premiär  nästa månad :)

Adios!

Hitta rätt köl igen

Det blev en riktigt tung dag igår. De där sprutorna gör mig sämre än vad gifterna gör. Det fick stanna vid tre stycken injektioner den här gången också. I natt är första natten sedan behandlingen som jag fått en god natts sömn. Så skönt att vakna vid halv sex och inse att jag sovit hela natten. Idag börjar återhämtningen. Det finns tillräckligt med ork för att ligga på altanen, tvätta och hänga några maskiner tvätt och ringa ett och annat telefonsamtal. Det blir nog mest stilla planering för vad jag vill göra när kroppen börjar komma ikapp igen. Eftersom sonen fyller år snart, så  innebär det att jag bland annat tänker unna mig en av mina favoritsysslor - att baka.

Det lutar alltså åt lite bakplanering på altanen idag :)

Smärta

Och så kom smärtan. Jäkla sprutor! Har sovit oroligt med jobbiga drömmar hela natten blandat med smärta. Det är något lättare än förra omgången, men tanken på att fylla på kroppen med mer smärta känns inte aktuellt. Skit också.

Tuff tuff

Tåget tuffar vidare. Det går bra. Jag känner av sprutan jag tog igår. Det värker, men smärtan håller sig borta. Så det kunde varit värre. Men just idag önskar jag ändå att jag vore någon annanstans. Gärna i klostret på min favorit-ö Amorgos.

Seg söndag

Det känns som om livet går i ultrarapid. Jag somnade före klockan nio igår kväll och har fått hygglig sömn. Låg vaken ett par timmar tidig morgon, men sammantaget godkänt. Hittills har smärtan hållit sig borta. Lite värk, men än så länge ingen smärta. Ska börja ta sprutorna ikväll. Vi får se om jag klarar dem bättre den här gången. Hoppas så klart på det. 

Det är som ett stort vakuum i huvudet. Bara ett stort tomrum som tar plats och det finns inte något utrymme för några tankar. Gissar att de här gifterna inte är så snälla mot mina hjärnceller. 

Nu ska jag ta mig tillbaka till soffan. Eller kanske skulle passa på att gå förbi köket och se till att få i mig lite lunch först? Då hinner jag nog med minst två filmer innan jag behöver maka mig upp igen.

Adios!

Planering

Jag är en planeringsmänniska. Jag älskar att planera. Från stort till smått. Det får mig att prestera maximalt med minimal insats. Det får mig att känna meningsfullhet och ett egenvärde. Jag försöker hela tiden ligga flera steg före. Det ger mig ro när jag har sämre dagar och perioder.

Nu lever jag mitt liv i treveckorscykler. Jag vet att minst en hel vecka går bort där jag vissa dagar bara med nöd och näppe orkar ta en dusch på morgonen och laga mat till mig själv. Men så fort det finns lite, lite ork så kommer även viljan att göra något. Har jag lyckats sätta igång en maskin tvätt och sedan hänga upp den, så har jag iallafall åstadkommit något. Det ger en viss tillfredställelse. Det som många ser som en börda, det njuter jag av att göra.

Det är dag två efter behandling idag och jag orkar fortfarande stå på benen. Jag orkar tvätta lite, jag orkar att sätta igång ett surdegsbröd, jag orkar städa rent i toaletterna. Det kommer ta emot, men jag vill. Och jag orkar.

Veckan före behandling är jag oftast som piggast. Det är då jag kommer ikapp. Det tvättas, stryks städas. Matlistan är planerad så att det blir extra middagar för familjen att värma när jag är out of office. Denna veckan stod det lasagne och köttgryta på menyn. Perfekt att värma. Det finns även ostkaka, kräftor, janssons frestelse, prinskorv och hemrullade köttbullar i kylen tills i morgon då det ska bli en liten kräftskiva på altanen. Det där surdegsbrödet är tänkt att ha sin plats där också. Matlistan för veckan är planerad så att den kan genomföras utan husmor och allt som behövs finns hemma. Jag kan checka ut i lugn och ro. Phu. Jag kan ligga helt overksam i soffan och ändå känna att jag är med i spelet så att säga. Jag tillför något även i min frånvaro. Det gör att jag känner ett egenvärde. Att jag undviker att känna mig värdelös. Det är en slags friskfaktor i sjukdomen.

Har beställt min sista provtagning inför min sista giftinjektion idag. Om 19 dagar ska det göras, dagen innan 20 dagar då den sista dosen gift ska in i min kropp. Det känns ju som en piss i Mississippi vad gäller tid. Tänk vad mycket planeringstid jag kommer få över sedan...

Till sist vill jag önska er alla en trevlig helg. Kanske den sista i sommarens tecken. Andas, värm er och njut!

Förresten jag glömde...

Jag bara måste visa min drömstol till köket. Y-chair av Hans J. Wegner. Över 6000 kr för EN stol är dock betydligt mer än budgeten tillåter. Men man måste ju få drömma... På bilden jag visar här nedan ser ni stolen. Jag älskar även färgerna i rummet. Det skandinaviskt blonda och så det levande gröna. Det är lite ditåt jag vill komma i min färgsättning. Men jag har en tanke om att kanske stoppa in lite, lite blått. Små detaljer som går att plocka bort om man vill, men som kanske, kanske kommer finnas där. Vi får se. Det finns ju lång tid att fundera på sådana detaljer... Håll till godo med min vackra drömstol. Att drömma är trots allt halva nöjet. Eller hur!?

EN GÅNG KVAR!

Fullpumpad med gifter, lullig har ingen aning om hur det kommer att bli den närmsta veckan. Men det är bara EN gång kvar.

Nu en skål med pappas björnbär och sedan en kanna te på altanen.

Over and out.

Det drar ihop sig...

Blodprov i morse och sedan hem och knapra 16 tabletter betapred (kortison). 16 till ikväll. Samma procedur i morgon igen. De har inte ringt från cytostatikamottagningen, så jag hoppas att det innebär att mina prover är godkända och att vi kan köra i morgon enligt plan. Vill verkligen ha detta överstökat.

Jag har en allmänt risig dag idag. Hade egentligen inte alls tid med det eftersom jag hade tänkt att hinna med en hel del innan det är dags att gå in i dimman igen. Skit också. Men är jag riktigt risig en dag, så brukar nästa dag vara något bättre. Så jag hoppas på morgondagen. Det är ju inte förrän alla de där döda cellerna cirklar runt i kroppen och vill ut som det börjar jobbigt, behandlingsdagen brukar vara förhållandevis ok.

En viss oro finns inför den kommande smärtan. Ska jag fixa sprutorna den här gången utan att det blir allt för jobbigt? Blir det allmänt lite lättare andra gången, precis som med förra giftet? Kommer jag klara smärtstillande den här gången? De svaren har jag om en vecka.

Även om det finns väldigt tuffa bitar med allt det här, så finns det även positiva sådana. Jag har hittills sluppit andra komplikationer, framförallt infektioner. Att få feber över 38 grader innebär att man måste utreda varför. En infektion i kroppen innebär antibiotika och ofta även sjukhusvistelse. Det har jag sluppit. Hittills. Det är jag tacksam för. Så trots att min kropp är väldigt svag i flera avseenden så ser jag också den som väldigt stark i andra. Jag tycker också att jag har varit ganska stabil mentalt förutom den svackan jag hade efter första behandlingen. Orsaken till detta är att det inte varit riktigt lika jävligt de övriga behandlingarna. Och jag har fått flera dagar då det finns lite ork i kroppen. De dagarna återhämtar jag mig mentalt. Det här dagarna är väldigt viktiga för att jag ska orka. För det är så att vissa dagar är lite för jobbiga och de klarar man med vetskapen om att det kommer bättre dagar.

Behandlingsdag i morgon. Näst sista behandlingen. Jag biter ihop och hoppas att kommande 1 1/2 vecka ska gå fort.

På återhörande.

Redan söndag

Tiden går fort när man har roligt! Jag har spenderat slutet av veckan med att städa. Jag har numera putsade fönster, nytvättade gardiner, mattor och ett ordentligt städat hus. Känns helt underbart. Så nu ska jag ta det ganska lugnt några dagar innan det är dags för nästa drabbning. Om allt går enligt planerna så är det på torsdag. Så nästa helg har jag bara en gång kvar med gifter. Det kommer säkert vara en klen tröst just nästa helg, då jag högst sannolikt kommer ha det ganska kämpigt. Men det blir lite lättare när man börjar se ljuset i tunneln...

Sa jag att jag skulle ta det lugnt förresten? Det är kanske inte riktigt sant. Jag försöker hålla mig sysselsatt så gott det går. Jag tänkte att jag skulle plocka lite lingon och stöka lite i köket i veckan som kommer. Men det blir i lugn takt och med njutning.

Idag tänkte jag bjuda på chokladpudding till kvällen. Jag har ett enkelt och mycket gott recept som jag tänkte dela med mig av idag. Testa själva och njut!

3-4 portioner (6 enligt receptet, men då vill man gärna ha lite till...)

2 gelantinblad
5 dl gammaldags mjölk
1/2 dl majsstärkelse
1/2 dl rårörsocker
2 msk kakao
1 tsk vanlijsocker
100g mjölkchoklad

Vispgrädde till servering

Låt gelantinbladen ligga i kallt vatten i ca 5 min. Häll mjölken i en kastrull och vispa ner majsstärkelse, råsocker, kakao och vaniljsocker. Värm och låt sjuda under vispning tills den tjocknar lite. Rör i gelantinbladen. Bryt/hacka choklads i bitar och rör ned tills den har smält. Häll upp i lämpliga portionsskålar. Låt stå i kyl minst 2 timmar. Vispa grädden lätt och servera till.

Ha en skön söndag!

Vardagssemester

Nu är skolorna igång igen! Det innebär att jag (äntligen) får lite egen tid i lugn och ro på dagarna. Det ska verkligen bli skönt att få ägna dagarna åt mig själv. Få lite struktur på tillvaron. Middag klockan fem. Få vara förgiftad i ensamhet.

Och så är jag så jäkla städsugen. Jag vill liksom städa från topp till tå. Få det riktigt rent. Drivet finns där, men kroppen orkar inte riktigt i det höga tempot som hjärnan vill. Jag har börjat lite smått med att tvätta mattor med högtryckstvätten. Jag skulle helst vilja putsa mina fönster. Kanske ska försöka mig på det idag. Ibland räcker det inte riktigt till med bara vilja, även om man når ganska långt med den.

Men jag börjar med en kanna te och så får vi se hur det blir efter det.

Och för att inte tappa kökstråden så bjuder jag på en bild på en diskbänk. Vår diskbänk kommer bli 3100 mm lång med två hoar, men jag vill att ni ska få se hur tjock eller jag snarare tunn den kommer att bli. Även här blir det en kompromiss. Helst hade jag velat ha 4 mm flytstål (=massivt rostfritt stål) men det blir alldeles för dyrt tyvärr och det får bli en hyfsat tunn variant som är limmad på en tunnare spånskiva. Vi är nöjda med det. Troligen kommer även bänkskivan på köksön vara rostfri. Av kostnadsskäl. Men vi är nöjda med det också.

Ha en bra dag!

Det tar sig

Nu känner jag att jag börjar återhämta mig något. Framför allt sover jag oförskämt bra, vilket är tacksamt.  Men jag är fortfarande väldigt sliten. Fortfarande ont i ryggen och jag känner mig svag och kraftlös i kroppen som ständigt värker. Är även spänd i huvudet och går med en konstant lätt huvudvärk. Jag får även rysningar i kroppen, vilket dock inte är speciellt plågsamt. Taxotere/docetaxel (vet ärligt talat inte vilket som är rätt benämning) är ett slags nervgift och det känns. Jag håller tummarna för att det inte kommer ge några bestående men. Jag har ju två behandlingar kvar.
Och om allt går enligt planerna så är den sista behandlingen om exakt en månad idag! Jag har nog aldrig längtat så mycket efter månaden oktober som jag gör i år! För då är det över. Jag kommer till och med på mig själv med att längta efter behandlingen nästa vecka, bara för att jag vill ha den överstökad.

Och så lite köksuppdatering.
Nu är i princip allt planerat och klart, in i minsta detalj. Belysningen har varit lite knepig att få till,  men nu tror vi att vi vet hur vi vill ha det. Och lite glädjande så blir det några tusenlappar under den förut generösa belysningsbudgeten. Det har inte varit helt lätt att få till en bra och snygg belysning över den långa diskbänken då det inte blir några överskåp på väggen, men vi tror vi är nöjda med dimbara spotlights i taket. Troligen i form av dem på bilden nedan som jag haft span på en längre tid. De blir lite mer markerade. Infällda spotlight känns liksom inte riktigt bra. Andra alternativ har varit att ha lampor på väggen. Det alternativet har vi helt avfärdat. Ett alternativ som kvarstår är att ha hängande lampor, men just nu känns det här alternativet bäst. Det kommer även bli infällda spotlights längs med högskåpen och murstocken som kommer att fungera som stämningsbelysning.

Men precis som med färgsättningen så behöver det inte huggas i sten exakt vilken belysning det blir. Springer jag på något som är bättre så...

Jag har även kollat in en fjäderlampa som jag kan tänka mig att hänga över matsalsbordet. Men det är väldigt öppet i nuläget. Jag gillar fjädrarna eftersom de tillför lugn och mjukhet till köket som i sin grund har en industriell känsla vilken jag vill lätta lite på genom val av möbler/inredning och växter.

Längtar verkligen till oktober...

Phu

Onsdagen blev en olidlig smärtdag. Dessutom reagerade jag på och blev jag ännu sämre av att ta smärtlindrande så det blev lite tröstlöst där ett tag. Jag bestämde på eget bevåg att inte ta fler sprutor, eftersom jag inte kunde tänka mig att fortsätta med den smärtan i flera dagar till. Men jag tog tre av fem och det får vara bra så. Det behöver inte bli alls lika illa nästa gång och jag ska göra mitt bästa för att stå ut då.

Men nu är jag på återhämtning. Idag har jag inte behövt ligga i tv-soffan, utan har vilat på altanen och lyckats vara på benen en hel del. Det jag längtar efter mest just nu är att få städa. Ska försöka börja lite smått i morgon.

Annars så fortsätter köksplaneringen. Har hittat ett så himla snyggt klinkers till golvet (Golvabia Musqat vit 60x60 cm). Gah! Vita väggar till det. En vägg kommer att bli vår murstock som ska putsas upp och den är tänkt att målas med en kalkfärg som heter kalklitir som ger en lite råare betongkänsla. Har inte riktigt bestämt i vilken färg ännu, men jag vill nog ha den i en något mörkare nyans än golvet. Jag tror att färgsättningen börjar ta form.

Här nedan är väggen målad med kalkitir i färgen San Saccaria. Från början hade jag tänkt att vi skulle måla hela köket med kalklitir. Jag har dock tagit mitt förnuft till fånga (=lyssnat till min käre make) och väggarna ska (nog) målas i en avtorkbar färg istället. Men murstocken ska få sin kalklitir. Vi kan väl kalla det en kompromiss...

Det kommer kanske bli lite tjatigt det här med köket, men jag står inte ut med att bara skriva om tråkigheter. Och just nu är jag lika uppfylld av köket som av att må pyton, så de får väl slåss om utrymmet här också tänker jag.

Tråkigheter och roligheter alltså.

Fortsatt smärta

Det blev lite bättre igår. Jag kände att det var på vändning. Men så vaknade jag inatt. Så grymt ont. En annan slags smärta som liksom tryckte sig fram väldigt påtagligt. Så idag är jag sämre igen. Både kroppsligt och vad gäller smärta. Kan vara biverkningar från de där sprutorna jag tar. Ingen aning faktiskt. Som grädde på moset är hela jag full med svamp. Det är skördetider så att säga. Det märks mer än det besvärar mig (tack och lov) och jag har beställt en extra sort med probiotika som jag ska komplettera med den jag redan tar. Ska dra igång lite oil-pulling idag efter frukost också (= munskölj med antibakteriell olja). Kokosoljan är bra just mot svamp och jag får se om det blir bättre. Får nog använda den lite förebyggande också inför nästa omgång.

Jo, för jag planerar liksom ändå för en nästa omgång. Som jag hoppas blir lite mildare. Just taxotere som jag får nu är en ganska kraftfull sort och har jag kommit så här långt, så vill jag liksom inte gå miste om dess fördelar som jag tror är ganska betydande. Framförallt när det handlar om att förhindra eventuella metastaser.

Ärligt talat vet jag inte vilken sort som är värst. Den första (FEC, fast jag fick inte F:et) var ju grym på sitt sätt. Jag känner mig klarare den här gången, slipper illamåendet hittills även yrsel och overklighetskänslorna. Med taxotere är det smärta. Och svamp. I mängder. Ställningen dem emellan är oavgjord. Det går inte att välja mellan pest och kolera.

Nu lite frukost och sedan en dag i TV-soffan. Ett Stolthet och fördom-maraton känns som en passande sysselsättning idag.

Två gånger kvar.

Adios amigos!

Klagomål

Det är inte utan att jag har vissa klagomål på det här senaste giftet. Jag har ett par grymma dagar bakom mig där ont i kroppen har nått en helt ny nivå. Fy alltså vad ont jag har! Överallt. Både mjukdelar och skelett. Jag hoppas att det blir lite bättre idag. Ska försöka stå upp en stund och göra frukost nu. Om det går. Och angående de där sprutorna jag ska ta, så klarar jag det inte själv. Maken assisterar och jag var en riktigt snäll patient igår. 

Dagens utmaning är nu att ta sig från sängen till köket och sedan vidare till soffan. Det blir en dag i tv-soffan idag. Igen.

Nytt gift, nya erfarenheter

Jaha. Då har jag fått lite nya gifter i kroppen. Känns lite annorlunda. Har väldigt ont i kroppen, är ordentligt avtrubbad, yr, tung, seg och allmänt risig. Det här giftet känns i munnen också. Lite blåsor på tungan, maten smakar konstigt. Men jobbigast är nog att jag har så ont i kroppen. Och att jag ska börja ta spruta ikväll för att stärka benmärgen med samma biverkning känns inte speciellt uppmuntrande. Sammanfattningsvis så är jag lite gnällig och längtar efter bättre tider. Två gånger kvar. Två gånger.

För att fira att behandlingen börjar gå åt rätt håll (=slutet) så har jag nu fått med maken på att vi (äntligen) ska dra igång vårt stora köksprojekt.
Tanken var ju att det skulle vara färdigt snart, men av förklarlig anledning så har det blivit uppskjutet. Så i oktober planerar vi att det ska dra igång. I oktober är det färdig-förgiftat och den mörka, dystra, tråkiga årstiden kommer. Perfekt timing för ett större projekt. Men för att kunna dra igång projektet i oktober, så kräver det en hel del förberedelser. I princip allt måste ju vara färdigt i huvudet. Eftersom projektet varit levande en lång tid nu, så är det finplanering det handlar om. Nog så viktigt. Och perfekt att fokusera tankarna på när man regelbundet förgiftar sin kropp.

Det är fantastiskt att få känna den tillfredsställelse det innebär att "springa på" DEN köksfläkten. Som  liksom sätter prägel på hela köket. Och som spräcker vitvarubudgeten med 18 000 kr. MEN, så lyckas jag hitta den i Tyskland 7500 kr billigare, där man även kan beställa andra vitvaror jag redan tittat ut till ett väldigt förmånligt pris och vips så är budgeten bara sprängd med 5000 kr. Nja, kanske 6500 kr för att vara exakt...

Jamen ni ser! Den är ju självklart i vårt nya kök. Ett kök som kommer bli väldigt öppet, ljust, vitt, avskalat men som ska mjukas upp med inslag av natur. Lite som bilden nedan, fast lite mindre av det ljusa och lite mer av det naturliga. Lite mer levande. Typ.
Ja nu vet ni vad jag fyller mitt huvud med. Gifter och köksplaner.

Snart dags

Har proppat i mig kortison sedan igår och är så där lagom rosig på kroppen. Sömnen gick hyfsat, men jag sov lite oroligt och vaknade till flera gånger. Nu är det snart dags för frukost och ytterligare 16 tabletter kortison. Ja och så snart giftet då förstås. Ny sort.

Min gissning är att min kropp kommer reagera som vid gång nr 2 ungefär. Nytt gift och nya celler som ska dö, men inte så illa som första gången. Hoppas jag. Sedan är biverkningarna av själva cellgiftet lite jobbigare för just den här sorten. Så tycker iallafall 90%. Med en himla otur kan man åka på nagelavlossning eller en kraftig allergisk reaktion (det är därför man högdoserar med kortison innan). Lite vanligare biverkningar är problem med slemhinnor. Inte så roligt det heller, speciellt när det handlar om de som sitter i mun och hals. Kan bli lite jobbigt att äta då. 

Nu dags för frukost + det där kortisonet.

Ha en bra dag i solen!

Tick tack

Tiden tickar på. Jag har varit hyfsat på benen i veckan och sedan vi kom hem från husvagnsutflykten så har jag spenderat en stund varje dag ute i blåbärsskogen. Jag, pallen och en riktigt bra ljudbok (eller två). Det är inte fy skam.

Tre dagar kvar innan det är dags igen. Behandling nummer fyra. Tio liter blåbär och lite städning ska hinnas med innan dess. Om jag får en riktigt pigg dag så ska jag nog fanken ge mig på att putsa mina fönster också. Det har nämligen inte blivit gjort i år och skulle verkligen behövas. Men jag säger som greken vi hyrde rum hos på Kreta när vi bad honom att byta glödlampa i vår utelampa; "Maby today. Maby tomorrow. I don´t know...!?"

Som om det inte vore nog, så verkar det som om sommaren kommer till oss. Hej och välkommen sköna sommar! Jag tänker stå med med bikini och öppna armar i morgon. Äntligen!

Simma lugnt.

Stilla morgon

Regnet har smattrat på husvagnstaket i natt. Nu på morgonen är det uppehåll och jag sitter med en varm kopp te och njuter av lugnet. Vi hamnade mitt i ingenstans. Ingenstans har ett namn - Rigeleje. Ligger i skogen, i ett sommarstugeområde med en fantastisk sandstrand som närmsta granne. Lugnt och tyst, lite väl lugnt tyckte våra ungdomar så vi drar vidare mot Simrishamn idag. Men jag vill nog gärna komma tillbaka. Utan ungdomar och när sommaren är lite mer närvarande än den är nu. Hör och häpna så tittade solen precis fram! Ha en bra dag!

På väg

Äntligen. Punktering en söndag, så det var bara att vänta till en måndag. Nu styr vi kosan mot Simrishamn.

Stiltje

Det är stiltje.

Tomt.

I kroppen. I huvudet. I själen.

Det är som ett vakuum.

Jag försöker fylla tomrummen. Med bärplockning, syltkokning, ljudböcker. Men det hjälper inte riktigt. Jag vill bort. Till ensamhet. Slicka mina sår.

Arg, ledsen, irriterad, missnöjd, olustig, overklig, misslyckad, förvirrad. Man blir dum i huvudet. På riktigt. Saknar mig.

Hoppas på bättre dagar snart. Dagar med lite lugn och glädje.

Drar med husvagnen söderut i morgon. Reser bort.

På återseende.

I sakta mak

Dag fyra och både stressreaktionen och yrseln som vid de två förra behandlingarna var jobbiga har varit betydligt mildare den här gången. Jag vaknade i natt och kände av yrseln, men inte på det sätt som tidigare. Jag är väldigt trött och sliten och huvudet är avtrubbat, men jag fungerar. Har inte tappat matlusten så mycket denna gången heller, så jag har kunnat äta som vanligt och sluppit att gå ned i vikt. Så det verkar som om den tredje behandlingen blir ytterligare lite lättare att ta sig igenom. Jag hoppas att det fortsätter så och jag är hur som helst väldigt tacksam. Det är tillräckligt jobbigt ändå. om någon vecka så där så anser jag mig ha kommit halvvägs. Halvvägs. Tänk att jag klarat det så långt. Jag som var beredd att ge upp efter den första skräckupplevelsen. Halvvägs...

Jag är ensam hemma. Maken är på hårdrocksresa, sonen på cykeltur med morfar och dottern jobbar. När jag inte mår sämre än jag gör så känns det väldigt skönt. Jag kan vara i min bubbla i lugn och ro och det är faktiskt lite lättare då. Ingen att ta hänsyn till. Och ärligt talat är jag inget trevligt sällskap heller.

Vad gör jag om dagarna då? Jo jag drömmer lite. Drömmer om att bli tillräckligt pigg för att komma iväg med husvagnen igen. Drömmer om att komma ut i skogen och plocka blåbär.  Drömmer om att få börja med mitt kök till hösten. Drömmer om att bli färdigbehandlad. Drömmer om framtiden.
Nuet blir lite mindre jobbigt då.

Nu tänker jag drömma vidare.

Vad drömmer du om?

Tredje drabbningen

Igår ringde de från Cytostatikamottagningen och mina vita blodkroppar låg lite för lågt. 0.9, det ska helst vara 1.0. Detta innebar att jag fick ta om provet idag och att det inte var helt klart att jag skulle få behandling idag. Provet visade 2.0 och det är grönt ljus. Jag har fått kortison, tagit illamåendemedicin och inväntar nu gifterna.

Det har känts lite extra jobbigt inför den här behandlingen. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag haft så få dagar som jag orkat hålla igång. Det är då jag återhämtar mig mentalt och jag var nog inte riktigt färdig med den biten.

Nästa omgång blir det en ny sorts cellgifter. Det blir en ny utmaning. Och lite extra nervöst så klart. Jag ska också få ta sprutor i fem dagar för att stärka benmärgen och förhindra sepsis. Lite läskig känsla att ta sprutor på sig själv. Får väl se om jag lyckas med det...

Nähä, jag avrundar här. Dags för ett toabesök innan gifterna.

Ha en bra dag i solskenet!

Att snart vara halvvägs

Det börjar dra ihop sig. Och jag är inte alls sugen. Det vänder sig i magen när jag tänker på det. Men som tur är har jag varit på benen i några dagar nu och det ger lite energi och kraft för det som ska komma.

Idag har jag varit igång hela dagen och nu är jag så där skönt trött. Ska lägga mig i soffan och titta på Barnmorskorna i East end, dricka te och avsluta dagen lite lugnt.

Jag har ju redan nämnt att det är lite skalligt på huvudet. Faktum är att jag skrutit lite här hemma om att jag nog tycker att jag har en ganska vacker huvudform. Och jag har dessutom lite för mig själv tyckt att den där skalligheten ser ok ut, ja kanske till och med är lite fint på mig. Idag var jag hos min terapeut och hon var nyfiken på om jag tappat håret och jag visade henne. Spontant utbrast hon "vilken vacker huvudform du har!". Och hon tyckte absolut att jag skulle gå utan huvudbonad. Så när jag nu fått det bekräftat att jag ser helt ok ut som skallig, så kanske jag ska våga vara det. Eller våga och våga. Det är ju bara att bestämma att man ser ok ut, sträcka på sig lite och bara vara som man är. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Ska bara skaffa mig en trimmer först och jämna till det lite...

I morgon ska jag utnyttja dagen till fullo. Sista dagen i frihet innan det är dags att krypa in i sin lilla bubbla igen. När den där jobbiga veckan sedan är gjord så är jag halvvägs. Det ni!

Ha det gott!

På resande fot

Ja, nu är vi på resande fot. Vi började att åka till våra goda vänner i Smedstorp/Tomelilla. Tanken var att vi skulle åkt vidare till en camping på Österlen, men det höstliknande vädret gjorde att vi tog Helsingborg istället. Idag är grabbarna i Helsingör. Jag är inte alls pigg så jag är kvar i husvagnen och vilar. Tror det får bli några avsnitt av Stolthet och fördom. Mr Darcy har en förmåga att muntra upp stämningen något. 

Jag har förresten klippt av mig håret. Ja det lilla som satt kvar på huvudet alltså. Jag tog saxen häromdagen och bara klippte. Skall försöka få tag på en trimmer så att jag kan jämna till det lite. Men nu är det ganska sparsmakat med behåring där uppe, man skulle nog kunna kalla det skalligt... Och för er som undrar. Ja, håret försvinner på hela kroppen. Det som verkar sitta fast bäst är dock den av det mer generande slaget. Hmm. Känns ju lite orättvist faktiskt. 

Nu ropar Mr Darcy...

Att äntligen kunna njuta

Nu driver jag framåt. Kroppen lyder huvudet och jag orkar sysselsätta mig om dagarna. Det skapar lust och genererar njutning. Jag har städat, rensat, bakat och legat raklång på soffan. I morse förberedde jag scones och gick sedan ut i skogen och plockade en liter blåbär.
Jag tog pallen svärfar gjort under armen, en tom youghurthink och några kliv ut till min blåbärsskog. Att sedan sitta där och plocka bär efter bär var som meditation. Väl hemma igen blev det nybakade scones, blåbär och vispad grädde till frukost.

Det är hela processen som ger njutning. Längtan efter blåbärssäsongen, den sköna stunden av ensamhet i skogen och vetskapen om att jag tagit varje bär med mina händer från busken. Varje del för sig och allt tillsammans finns med när man sedan äter blåbären. Det blir liksom inte mer njutningsfullt än så.

I morgon är det tänkt att vi ska bege oss till Skåne. Allra helst hade jag idag velat köpa mig en låda jordgubbar och ägnat dagen åt att sylta och safta, men nu ska den istället ägnas åt att förbereda för husvagnssemester. Det går ju an det också.

Jag börjar med att stryka.

Det där med cellgifter

De där cellgifterna är lika hemska som de låter. De tar liksom över både din kropp och din själ. När jag får in dem i blodet så uppstår en avtrubbad känsla. Allt går sakta, nästan i ultrarapid och man blir trött. Dag ett och två är det trots allt ganska uthärdligt även om man känner sig förgiftad. Dag tre smäller det till för mig. Kroppen går in i stressläge och jag får kraftig hjärtklappning samtidigt som kroppen är helt slut. Dag fyra eller fem kommer den kraftiga yrseln. Det är en tung yrsel som dels sitter i huvudet som en slags uppvarvning men den sitter också i kroppen. Ungefär som en fylla, men det finns inget med det som är behagligt. Den här yrseln sitter kvar ett bra tag tillsammans med alla stresssymtom. Dag sex och sju är nog nästan de värsta. Då lever jag med alla jobbiga symtom, en stark overklighetskänsla samtidigt som den mentala biten går bananas. Jag som är van att kompensera min svaga kropp med ett starkt psyke är helt knäckt. Förutom att hjärnan inte fungerar för att göra enkla saker, så blir jag rädd för mig själv.  Jag är arg, ledsen, irriterad, väldigt nedstämd och känner att allt känns hopplöst. Jag orkar inte med varken mig själv eller min familj.

Idag är jag på dag åtta efter behandling. Jag har orkat stå på benen och kunnat genomföra enkla sysslor och hjärnan börjar fungera igen. Precis som efter förra behandlingen så kände jag redan under natten att kroppen nu påbörjar sin återhämtning efter att ha brutits ned bit för bit under en veckas tid.

Ja, där är jag nu. I återhämtningsfasen. Äntligen. Hoppas det håller i sig utan större bakslag. Jag har lyckats sy färdigt mina gardiner till altanen idag och sorterat papper som legat på hög länge. Underbar känsla.

Nu vet jag hur förloppet ser ut. Även om det känns grymt emellanåt, så följer det ett mönster och det finns en trygghet i det. Man får förlita sig på processen helt enkelt. Fyra gånger till ska jag utsätta mig för detta helvete.

Sedan aldrig mer.

Home sweet home

Det är såå skönt att vara hemma igen. Att få sova i sin egen säng utan att bli väckt av att en sänggranne behöver byta blöja, ta antibiotika eller blodprov. I natt kunde jag i lugn och ro och snurra på småtimmarna och somna om när det var dags.

Det har gått bättre den här gången. Det är i princip exakt samma symtom i exakt samma förlopp, men om volymknappen var på 10 förra gången, så har den varit på 7-8 nu. Det är otroligt jobbigt och påfrestande för både kropp och själ det här, men jag känner att jag klarar det om det inte blir värre. Faktum är att jag gjort en tredjedel av den här behandlingen nu. Nästa gång är jag halvvägs.

Idag är en tuff dag. Precis som dag sex förra gången, så känner jag mig helt igenkorkad i huvud och kropp, tungt att andas, tung yrsel, nedstämd och ledsen. Men jag orkar sitta upprätt och förhoppningsvis finns det lite energi till kvällen sedan. Jag vill börja sy de där gardinerna till altanen...

Altanen ja - den är ljuvlig. Blev precis så bra som det såg ut i mitt huvud när jag planerade den. Igår låg jag raklång i soffan i skugga och lagom bris, samtidigt som jag arbetsledde min käre make i att sätta upp gardinvajer. Funkade utmärkt. Det är lite kvar att göra. Det ska till några avslutande bräder till däcket där det även ska sitta lite belysning, trappen ska byggas och så lite sista piff. Sedan är det klart. Då ska jag försöka få till en bildkavalkad.

Vi är ett bra team jag och min make. Jag är arkitekt, inredare och projektledare medan han är ingenjör och den som bygger. Vi tar tid på oss att planera och bolla idéer fram och tillbaka och vi är ofta väldigt nöjda och tillfreds när våra projekt är avslutade. Nästa projekt är garaget och förhoppningsvis kommer vi igång med vårt stora köksprojekt till hösten/vintern. Det skulle ju kommit igång nu i vår, men det kom lite emellan. Men var sak har sin tid. Köket får sin så småningom.

Efter att ha tittat på och gråtit till en film där huvudpersonen dör i ALS, tänker jag nu muntra upp stämningen med att lyssna färdigt på min feelgoodroman "Finns inte på kartan" av Carin Hjulström. Kan hända att det blir i raklångt läge på altanen...

Lev väl!

So far so good

Dag fyra idag och det är under kontroll. Det är så klart lite kämpigt men inte outhärdligt som det var sist. Blir det inte värre i morgon så tänker jag nog ta mitt pick och pack och åka hem då. Längtar hem nu. Här händer det inte allt för mycket...

Ha en bra dag!

A room with a view

I en sal på lasarettet

Ja det är där jag befinner mig nu. Med vidunderlig utsikt över Stensö och Kalmarsund tillsammans med två äldre damer. Den ena med nattlig tillsyn, blöjbyte mm, den andra en snarkande, pratglad och trevlig dam. Jag bad om öronproppar och har trots allt sovit över förväntan. 

Och så råkar jag fylla 43 år idag också, men det känns nästan som om jag hoppar över min födelsedag i år. Får nog påminna mig om att jag trots allt måste plussa på ett år och att jag nu är 43 😉

Precis som förra behandlingsomgången så är dag två än så länge uthärdlig. Känner mig dock lite orolig för dag tre då helvetet brakade loss sist. Det återstår att se hur det blir den här gången.

Nu blir det lite vila och ljudbok en stund.

Vi hörs!

Behandling

Håller just nu på att pumpas full med gifter. Den höga dosen kortison gör att jag känner mig ganska lugn. Gifterna gör mig avtrubbad och tom. Jag är orolig för hur det ska bli de kommande dagarna. Vill helst gråta när jag tänker på det. Är verkligen livrädd och fattar inte riktigt varför jag gör det här!?

Jag kommer få ett längre kortisonschema den här gången med högre doser. Jag hoppas att det kommer hjälpa mig lite. Nålen får sitta kvar i porten ifall jag får jobbiga stressattacker så kan jag förhoppningsvis få lindring lite snabbare. 

Jag kommer ligga på kirurgsvdelning 8. Hur länge vet jag inte. Det beror ju lite på hur jag mår. Men det känns tryggt att få vara i goda händer. Och faktiskt skönt att kunna släppa allt som händer hemma och bara vara i min egen bubbla. 

Eftersom jag äter speciell kost så har jag med mig egen mat. De första dagarna klarade jag bara att äta rent kött, färska grönsaker och olivolja. Efter fyra fem dagar när illamåendet från tårna la sig, så skrek kroppen efter fett och salt och jag var så hungrig att jag fick gå upp på natten och äta. 

Nu är droppet slut. Man kan verkligen se hur giftigt det är, eller hur!?

Klara, färdiga...

Gå!

Det blir behandling redan i morgon och efter behandlingen blir jag inlagd på en kirurgavdelning för att få hjälp om det blir allt för jobbigt.

Jag blundar och hoppar utför stupet. Igen. Vi får se hur det blir den här gången.

Just nu känns det ingenting. Precis som inför första behandlingen. På ett sätt bra att det blev så snabbt inpå, för då hinner jag inte tänka och våndas.

Så kvällen ska tillbringas med att förbereda inför morgondagen.

När jag kommer hem igen har jag hunnit fylla 43 år.

Jippie.

I väntan på

Jag väntar på att regnet ska sluta falla. När solen kommer fram igen så kan det målas färdigt. Kuddar och plädar ligger inne och väntar. Snart...

Idag ska jag börja att klippa till och sy det vita tyget som ska hänga tillsammans med fina tofsar och rama in vår sittplats. 

Det börjar ta form.

I väntan på att regnet ska bli sol.

Borta bra...

Är hemma igen. Men jag hade gärna stannat kvar i husvagnsbubblan ett tag till. Jag längtar till vi kommer iväg nästa gång...

Eftersom vi stannade till på Plantagen på hemvägen så kunde jag plantera mina altan-växter i sina krukor under eftermiddagen. Nu väntar jag på att det ska bli färdigmålat på altanen så att jag kan ställa växterna på sin plats, fluffa kuddar, hänga upp tyg och rulla ut mattan. Och så ryktas det att elektrikern kommer i veckan så att vi får lite belysning också.

Jag hoppas alltså på lite ork till veckan som kommer, för att hinna med att pyssla med alla mina roligheter. Och när orken tryter så finns det ytterligare tre säsonger kvar av Sex and the city som reserv. Det blir lite lättare när man har roligheter att lätta upp de annars dystra tankarna med.

Med detta rundar jag av dagen.

Simma lugnt!