Annars kan det kvitta

Annars kan det kvitta!

Hej och välkomna hit :o)

Jag börjar med att gå rakt på sak. Jag har bröstcancer. Opererade bort mitt högra bröst + ett antal lymfkörtlar förra veckan och väntar nu på resultat av tumör och körtlar och hur min vidare behandling ska se ut.

Jag har funderat ett tag på hur jag vill hantera information runt detta. Har känt att Facebook inte är rätt kanal för mig. Där vill jag upprätthålla någon slags normalitet, samtidigt är ju sjukdomen ett faktum och jag vill att ni ska veta. Precis som jag skulle vilja veta om det vore någon av er. Så tanken med den här bloggen är i första hand att ge information om vad som händer. Kanske blir det en del filosofiska diskussioner, kanske inte. Det får vi se.
Jag tycker inte att det är jobbigt att prata om det, så det är helt ok att fråga eller ta upp ämnet både med mig personligen eller via meddelande.

Men jag tror jag tar det i från början...
För det första så är jag kroniskt sjuk sedan många år tillbaka och sjukpensionär. Den sjukdomen har inget namn, men det gör att jag lever ett begränsat liv på många olika sätt. För att enkelt beskriva min normaltillvaro, så är jag kroniskt trött och har alltid ont i hela kroppen + en mängd andra symtom som kommer och går. Detta styrs dels av min hormoncykel men också av årstiderna. Vissa dagar orkar jag väldigt lite, andra orkar jag hålla igång i lugn takt. Den här tiden på året är jag i princip dränerad på energi.

Man kan säga att jag haft cancerskräck. Eftersom min kropp är så sargad redan är jag inte säker på att den orkar med en tuff behandling. Detta har gjort att jag sett cancer som en dödsdom. Av den anledningen har jag tackat nej till cellprovskontroller och mammografi och har undvikit att känna igenom mina bröst. Jag lever hellre lyckligt ovetandes så länge som möjligt än med dödsångest.

Så nu undrar ju ni så klart hur jag upptäckte cancern? Av en ren slump faktiskt. För ett par månader sedan, fredagkväll, så gick jag och la mig som vanligt. Sover på sida/mage och råkade komma med handen under bröstet och kände direkt att det var något hårt. Kände på bröstet och upptäckte då en hård knöl stor som en hasselnöt ungefär, precis bakom bröstvårtan. Det blev inte så många timmars sömn den natten. På måndagen ringde jag till min hälsocentral och fick komma samma dag. Det skrevs remiss till mammografi och jag fick kallelse redan dagen efter på posten och tid en vecka senare. Där gjordes en mammografi, ett ultraljud och efter det en finnålspunktion för att ta vävnadsprov på tumören. Jag fick tid för återbesök efter ytterligare ca en vecka för att få besked. Fick träffa en fantastiskt trevlig läkare, men fick tyvärr inget besked. De behövde göra en ny punktion med en grövre nål. Detta gjordes och vi kom överens om att jag skulle få mitt besked via telefon istället för att komma dit. Det skulle ta ca 2-3 veckor. Efter två veckor ringde en sköterska från bröstmottagningen och sa att de ville att jag skulle komma dit för att träffa (en annan) läkare. "Vi brukar rekommendera att man har någon med sig" Efter fem dagar av vånda och ångest får jag träffa nästa trevliga läkare och får mitt besked. Det är invasiv (alltså spridningsbar och fullt utvecklad) cancer. Tumören är ca 1 1/2 X 2 cm stor och har spritt sig  till vävnaden runt omkring i ett område som sammanlagt är/var ca 4 cm. Eftersom tumören sitter så centralt så vill de operera bort hela bröstet och jag får operationstid tre veckor senare. Lite intressant i sammanhanget så berättade läkaren att tumören såg ofarlig ut på röntgen. Hade jag gjort en vanlig mammografiundersökning, så hade jag fått ok-stämpel och inte blivit kallad till vidare utredning. Det var läkaren som gjorde ultraljud som höjde varningsgraden om att det kunde vara något farligt.

Det är så märkligt hur man kan reagera. Jag blev väldigt fokuserad och kommer ihåg varenda ord läkaren sa. Och efteråt kände jag någon slags lättnad. Den där ovissheten var så mycket värre än att veta. Att vara sjuk är ju liksom min vardag, det kan jag. Känslomässigt har jag redan gått igenom vad det innebär att vara svårt sjuk och har verktyg för att hantera det. Det betyder inte att det inte är jobbigt känslomässigt, för det är det. Jag är ledsen och har dödsångest, men samtidigt vet jag hur jag ska hantera de känslorna.

I onsdags förra veckan var det dags för operation. Jag blev inskriven på tisdagen, fick träffa kirurgen och mina fantastiskt trevliga rumskompisar Linnea 70 år och Göta 84 år. Alla med samma diagnos. Jag åkte hem och sov (iallafall till och från) hemma på natten och var på sjukhuset tidigt på morgonen. Linnea var först till operation och Göta och jag fick gå iväg och göra något som kallas sentinel node. Man sprutar in en radioaktiv vätska vid tumören och efter en stund görs en röntgen för att se vilken lymfkörtel som är närmst och sköter vätskeförsörjningen = portvaktskörteln. Om cancern har spridit sig vidare från tumören, så är det störst sannolikhet att den sprider sig först till den närmsta lymfkörteln. Denna tas ut och analyseras under operationen. Innehåller den cancerceller så tar man bort ett antal lymfkörtlar i armhålan. Efter en stunds väntan var det till slut dags för min operation. Jag somnade gott och sov som en prinsessa i nästan tre timmar. Vaknade och mådde bättre än vad jag vanligtvis gör och var oförskämt pigg hela kvällen. Efter jag vaknat kom kirurgen och berättade att operationen gått bra och att flera av lymfkörtlarna såg onormala (hårda) ut så de hade tagit bort flera stycken. Oklart hur många.
Det var hög stämning i sal 3. Tre stycken med välsmort munläder och gott humör höjde stämningen ordentligt på avdelningen. Tror inte att det var tyst många minuter. Dagen efter blev vi alla ordentligt omkramade av sjuksköterskorna vid utskrivning.
Jag frågade kirurgen om de hade analyserat min portvaktskörtel, de hade de inte gjort då de såg att flera körtlar såg onormala ut och ändå skulle opereras bort. Det måste alltså inte vara så att de är angripna, men det känns ju sannolikt att det är så. Det blir återbesök om ett par veckor och då får jag veta spridningen, vilken slags cancer det är och vilken vidare behandling det blir.

Ja där är jag nu. I väntans tider. Igen. Lite trött och sliten både av årstiden och efter operationen. En och annan dag i TV-soffan har det blivit. Det sticker och gör ont under och på armen. Det positiva med det är att känseln börjar komma tillbaka och att det håller på att läka. Förutom detta är det ett förvånansvärt smärtfritt ingrepp. Jag har inte behövt ta mer smärtstillande än det jag fick vid operationen, vilket jag fortfarande är förundrad över.

Veckans ork går åt till att förbereda för dotterns 18-årsdag på söndag. (Helt galet att snart ha ett vuxet barn...) Det ska bakas surdegsbröd, marineras kyckling, göras rostbiff och pastasallad. Lite lättköpt ost, kex och frukt till det, så blir det en god buffé av det hela.

Adios amigos!

/Eva