Trevande

Jag vet att jag är ganska dålig på att skriva här. Har en ambition att dela med mig av djupare tankar, men de där ambitionerna blir väl lite väl höga och istället blir det inget alls.

Efter senaste beskedet att det spritt sig vidare till levern har jag mentalt tagit mig ett steg närmre döden. Jag gråter varje dag. Det bara kommer. Varar en kort stund och sedan fortsätter livet som vanligt igen. I somras trodde jag inte att jag skulle leva året ut. Nu hoppas och längtar jag efter en sommar där jag får vara pigg och levande. Och gärna en bit in på hösten så att jag  får njuta av skördetiden. Och kanske var inte förra julen min sista jul...?

Jag känner lite panik över allt jag skulle vilja hinna med att göra. Det är ju omöjligt att hinna kompensera för de där 30-40 åren som man hade önskat att man hade kvar, men jag har ändå förmånen att faktiskt styra upp och se till att avsluta på ett bra sätt. 

Fördelen är att man ser till att få vissa saker gjorda. Det går liksom inte att skjuta upp saker och ting. Jag ser till att träffa mina vänner. Det är bitterljuvt, eftersom man inte vet om det är sista gången man ses. I princip alla påpekar hur pigg jag ser ut. Och jag är ju förhållandevis pigg, men jag är rädd att bilden blir lite skev och att det blir lite chockartat när jag inte finns mer. Klockan tickar.

Det gäller att vara så levande som möjligt. Att njuta. Det gör mig så innerligt glad. Och lika innerligt ledsen. Arg. Lycklig. Olycklig. Förväntansfull. Nyfiken. Rädd. Tacksam.

Jag kommer inte ihåg vad jag skrev i förra inlägget, så det kan hända att det blir lite upprepning, men så här är läget just nu:

Skiktröntgen i januari visade att cancern spridit sig vidare till levern. Det finns även en prick på lungan som är oklart vad det är. Skelettstatusen är fortfarande oförändrad förutom en liten fraktur på vänstra bäckenet. Inget jag känner av. Jag har även gjort en leverbiopsi på de tumörer som finns där och den visade att det är det är spridning från brösttumören. 90-95% av cancercellerna i bröstet och skelettet har receptorer för hormoner (östrogen). I levern är siffran 40%. De erbjöd återigen cellgifter vilket jag tackade nej till även denna gång. Jag har nu istället påbörjat en ny hormonbehandling i sprutform (Faslodex). Det är en antiöstrogenbehandling för de där 40%:en. De övriga 60%:en lämnar jag alltså lite vind för våg.

Jag fick den första sprutan i måndags och sedan var det Zometabehandling i tisdags. Mår hyfsat och har inga svårare biverkningar än så länge. 

Nästa skiktröntgen borde bli nu i april någon gång. Då får vi se vad som har hänt sedan sist.

Men jag säger som Kenta: "Just idag är jag  stark. Just idag mår jag bra."

På återhörande!

Det går framåt, fast på fel sätt...

Goddagens!

Familjen har åkt till Idre på skidsemester och jag har lugn och ro här hemma. Njuter av ensamheten.

Fick mindre roliga besked på min tremånadaderskontroll härom veckan. Cancern har spridit sig till levern. Det finns även en prick på lungan, men de vet inte säkert vad det är. Men man kan ju gissa... Jag tackade åter nej till cellgifter och ska nu på torsdag istället göra en leverbiopsi på tumören för att se om den är hormonbunden. Isåfall blir det någon slags hormonbehandling.

Det går framåt med cancern alltså. Fast kanske inte på det sätt som man önskar. Tumörerna i skelettet är oförändrade sedan i somras. Där verkar hormonbehandlingen iallafall fungera :) Hjärnan vet vi inte, då de inte röntgar den. Det kan trigga igång tillväxten av tumörerna och därför låter man det vara för att inte väcka den björn som sover.

Men jag mår ganska bra! Lite extra trött av årstiden. Kan gå omkring här hemma utan stöd och tar mig ned till källaren själv. Ska snart få en eldriven rullstol vilket innebär att jag kan åka själv till affären. Ser fram emot våren. Hoppas att jag får en sommar till. Är ledsen och lycklig i en salig röra.

Ta hand om er!

Nystart?

Bloggen har legat i träda... Har inte riktigt kommit till skott. Skulle egentligen vilja dela tankar och känslor, men det blir liksom inte av. Och det blir inte idag heller. Idag blir det bilder från köket som jag har lovat för längesedan. Bara för att sparka igång. Håller dessutom på med projektet efter köket - att inreda vårt kontor och gästrum. Har ett färdigt skal som är lite inrett, men fortfarande under uppbyggnad. Kan ju hända att det dyker upp lite bilder därifrån också.

Lite fakta angående min hälsa och mående. Jag mår riktigt bra just nu. Bättre än på många år faktiskt, då nollställningen av mina hormoner gett mig ett jämnare och stabilare mående överlag. Jag kan numera planera mitt liv. Den skelettstärkande medicinen jag tar har också gett resultat rent fysiskt och jag är kroppsligt starkare. Kan gå och stå själv, gå ner för trappan till källaren, ta mig hem till folk och så vidare. En klart förhöjd livskvalitet med andra ord! I oktober gjorde jag skiktröntgen som visade oförändrad status  i skelettet sedan i somras och ingen spridning till inre organ. Att det inte sprider sig får man ju se som goda nyheter i sammanhanget. Ska på ny röntgen om två veckor och får besked vid läkarbesök veckan efter det, så då vet jag mer. Men fram till dess ska jag njuta av att få må lite bra. Eller, nja. Fram till min skelettstärkande behandling med Zometa iallafall. För jag mår apa av den i flera veckor efter. Så i 1 1/2 vecka ska jag njuta. Av livet. Av att få må bra.

Ta hand om er!

Här kommer lite bilder :)

Lite uppdatering

Det är snurr på verksamheten här. Många undersökningar, läkare, ja jag har fullt sjå att hitta mig själv någonstans mitt i allt det. Emellanåt känns det som om jag helt tappar kontrollen. 

Så här ser iallafall läget ut just nu;

Skelettet är fortfarande fullt av tumörer. Efter att ha kollat bentätheten i bäckenet/höften så visar det sig att risk för frakturer är stor. Detta ska motverkas genom strålning som påbörjas nästa vecka. 

Det finns ett flertal förändringar på båda sidorna av hjärnan. Dessa ska motas genom strålbehandling nästa vecka. 

Eventuellt har de hittat något litet på bukspottkörteln, lite oklart. Det syns även något litet på ena lungan. 

De stora tumörerna på äggstockarna kollades genom ultraljud igår och det är med största sannolikhet stora vattenfyllda cystor.

Läkarnas stora huvudbry just nu är var cancern kommer ifrån. Den största sannolikheten är att det är metastaser från bröstet. Det enda som talar emot detta är tiden. Det har gått alldeles för fort!  Det togs vävnadsprover för ett par dagar sedan så snart får vi svar på den frågan. 

Det här blev bara uppstaplad information. Förutom detta enorma informationsflöde finns det fullt med känslor och tankar.

Min mentala hälsa känns under kontroll. Jag känner fortfarande ingen ångest över att jag ska dö, mest sorg. Det kommer många tårar. Det finns en liten stress över allt man vill hinna med och ordna upp innan det liksom tar slut. Jag ska försöka orka uppdatera här, i första hand praktisk information.

Och så undrar ni förstås över annan behandling. Det är cellgifter som diskuteras. Eller frågar du mina läkare så är det inga oklarheter, men jag är lite motsträvig.

Övrig status. Jag har varit helt sängliggande större delen av min tid här. Har satt igång lite sjukgymnastik och målet är att komma upp i sittande under dagen. Jag har inte bajsat på typ 10 dagar. Är inte alls sugen på att behöva göra det liggandes på ett bäcken. Så jag jobbar hårt på att komma upp i sittande ställning idag...

Återkommer.

Att nå slutet

Nu är jag vid vägens slut. Jag har fått veta att jag har cancer i hela skelettet, två stora tumörer i äggstockarna, nacken, rygg, bäcken, lår, ben. Det ska göras en ny Mr på hjärnan för att se om det finns tumörer där och sedan en skiktröntgen för att kolla inre organ. 

Jag ska dö. 

Det ska sättas in behandling för att bromsa förloppet. På tisdag blir det stormöte för att ge förlslag på behandlingsplan. Det är ungefär vad jag vet.

Snart kickar morfinet in.Natti natti

Lovlig frånvaro

Jag har giltiga skäl för min frånvaro. Ryggen är en pina och suger energi från både kropp och själ. Sista veckorna har jag varit sämre igen. Jag ligger större delen av dagarna och är bara på benen korta stunder. Det är en mardröm det här. Musklerna krampar så fort de används. Tack och lov så har jag inte så ont i liggande läge. 

Jag har varit hos sjukgymnast och fått lite hjälp. Igår var jag hos läkaren. Det hade jag kunnat vara utan. Det finns inget att göra. Han klämde bak i ryggen och tryckte till på en muskel så att jag skrek rätt ut och tårarna rann i tio minuter av smärtan. Ja och muskeln är ordentligt öm så klart. Sammanfattningsvis så gick jag hem från läkarbesöket och hade mer ont än när jag gick dit.

Med största sannolikhet är detta en konsekvens av cellgifter och inaktivitet. Musklerna har tappat styrka helt enkelt och har därmed blivit inflammerade. Så det är bara att kämpa på och försöka använda musklerna så mycket som möjligt och hoppas att det blir bättre med tiden. Det kan ta tid det här sa han. Läkaren.

Som ni förstår är livet lite händelselöst just nu. Fast en och annan tv-serie rullar och får tiden att gå.

Och så väntar jag fortfarande på mina stolar. När de har kommit lovar jag art lägga ut lite bilder.

Ha det!

Den som väntar på något gott...

...får vänta länge.

Men nu är (alldeles strax) väntan över. Glasskivan kommer! Därmed kan köket göras helt färdigt. Så i morgon flyttar vi in på riktigt. Jippie! och Äntligen!

Uj, uj. Nu dundrar det ute och åskan är nära, så jag avslutar här och stänger av internet en stund.

Over and out.