Vintern rasat ut bland våra fjällar...

...drivans blommor smälta ner och dö.
Vinden ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.

I morgon säger vi adjö till vintern och på fredag hälsar vi sköna maj välkommen!

Maj. Det är årets bästa månad. Jag önskar att jag kunde låta tiden stå still i maj. Och jag gör det. Jag stannar tiden i korta ögonblick och känner hur allt det som så länge varit dött får liv igen. Det är lika fantastiskt varje år. Och nu är vi där, i början av det underbara...

I väntans tider

De sista månaderna har inneburit mycket i väntan på. I väntan på våren, ljuset och det gröna, i väntan på att få lite ny energi, i väntan på besked och nu i väntan på nytt besked och vad som ska komma efter det. Jag tycker själv att jag är ganska duktig på att vänta. Lyckas försätta mig i någon slags just nu-bubbla och försöker vara där för att det där väntandet inte ska ta så stor plats. Just nu går det sådär. Jag börjar känna mig olustigt rastlös och ältar och grubblar. Nu vill jag veta. Veta vilken typ av cancer det är, veta hur spritt det är, veta hur goda mina chanser är att klara det här, veta vilken behandling det ska bli, veta hur min sommar ska bli, veta hur mitt liv ska bli. Veta om mitt liv ska bli.

Inget är som väntans tider...

Den nakna sanningen

Så ser det ut -  ickebröstet. Ett dollargrin.  Ryktet säger att det är en av Sveriges bästa bröstkirurger som gjort det. Det kanske man ska vara lite stolt över. Precis som man kan få vara lite stolt över att faktiskt ha ett ickebröst. Numera en del av mig och min historia. Det känns bra så. För vem vill hellre ha ett bröst med cancer?

Att ge lite mer liv åt döden.

Döden döden.

Vi pratar inte så mycket om döden. Vi gömmer gärna undan den och är nog lite rädda för att plocka fram den. Jag tänker att vi skulle behöva ge lite mer liv åt döden. Låta den ta lite större plats i livet.

Att vara nära döden är att vara nära livet. Att vara nära livet är att vara nära döden.

Eftersom jag varit sjuk i många år, så har jag oundvikligen tänkt mycket på döden.  Och livet. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för vägen dit. Att den ska vara ovärdig, utdragen och plågsam.

När det gäller våra husdjur, så ser vi det som en god gärning att låta dem slippa lida. Vi säger att vi vill ge våra älskade djur ett värdigt slut. När det gäller våra medmänniskor och oss själva tänker vi annorlunda. Valmöjligheten finns inte. Faktum är att vi inte ens får ta våra egna liv. Förr var det en straffbar handling, idag hamnar du under lagen om psykiatrisk tvångsvård. Jag säger inte att det är fel. Men jag tycker inte heller att det är rätt. Det är definitivt kontroversiellt.

För några år sedan, när jag varit sjuk i ett par år och sängliggande i princip en hel vinter blev jag äntligen lite bättre under sommaren. Då kom det ikapp mig mentalt. Jag gick ner i en djup depression. Under en lång tid levde jag dagligen med tankar och känslor om att jag inte ville leva. Den smärtan är obeskrivlig. Och det finns ingen annan som kan bära den åt dig. Jag som alltid haft ett oförskämt bra självförtroende och lika bra självkänsla befann mig i ett läge där mitt förnuft visste att jag var bra och förtjänade att bli älskad, men känslan var den helt motsatta. 

Jag tror det finns en (livsviktig) skillnad mellan att inte vilja leva och att vilja dö. Att vilja dö är att agera. Jag gjorde inte det. Jag ville inte dö. Men jag ville heller inte leva. Mitt förnuft fick bestämma över mina känslor, men det var ett aktivt beslut jag under en lång tid tog varje dag. Precis som en nykter alkoholist väljer att vara nykter, så valde jag att leva. Numera går det som på rutin.

Jag fick sedan bygga upp min självkänsla och mitt självförtroende från grunden igen, vilket tog flera år. En tydlig vändpunkt kom efter några månader då jag kom till insikt att det inte var hållbart att leva för andra människors skull. Man måste leva för sin egen. Och jag förstod samtidigt att det var just det jag gjorde. Jag levde för att jag själv ville det. Det kändes skönt. Förra året kom jag till en ny vändpunkt. Lika självklart som sorgen och olyckan tog plats i mitt liv, lika självklart tog lyckan plats. Det gjorde att jag kände mig trygg och stundvis oövervinnelig. Även om balansen dem emellan förändras hela tiden, så är jag trygg med att veta att den finns där. Lyckan. Att komma dit var en lång, arbetsam och smärtsam process, men nu finns tryggheten där och fångar upp mig som bomull när jag bäst behöver den.

Nu står jag nära döden igen. På ett nytt och mer påtagligt sätt. Och jag sörjer. Varje dag gråter jag för att mitt liv kanske snart kan komma att ta slut. Lite tidigare än jag tänkt. Det kanske inte blir så, men jag vill vara förberedd. Varje dag känner jag lycka.

Lycka och olycka.

Liv och död.

Cancer.

Allt har sin självklara plats.

Efter mycket funderande så har jag kommit fram till två alternativ för vad själva döden skulle kunna innebära. Den första är att livet helt enkelt tar slut. Det är inget mer. Som att sövas inför en operation och aldrig vakna. Det känns inte alls skrämmande.

Det andra alternativet är att vi lever vidare på något sätt. Efter att ha läst högstadiefysik med sonen så tänker jag mig jordens energi som konstant. Men precis som man beskriver det inom fysiken så omvandlas en energi till en annan energi. När du cyklar och sedan bromsar så förvandlas rörelseenergi till värmeenergi.  Precis så tänker jag om livet.  Att livet är en slags energi och när vi dör omvandlas den till en annan slags energi. Att vi dör och sedan föds som något/någon annan.  Att vår energi tar nya vägar. Kanske är den där energin vi kallar livet de 20 gram som vi förlorar i kroppsvikt i dödsögonblicket? Det här alternativet känns mest logiskt dock fortfarande lite ovisst för vi vet fortfarande inte vad som verkligen händer efter döden. Men det känns inte skrämmande. Det känns vackert, skönt och tryggt.

Och visst ger det lite mer liv åt döden!?