tisdag 28 juli 2015

Stilla morgon

Regnet har smattrat på husvagnstaket i natt. Nu på morgonen är det uppehåll och jag sitter med en varm kopp te och njuter av lugnet. Vi hamnade mitt i ingenstans. Ingenstans har ett namn - Rigeleje. Ligger i skogen, i ett sommarstugeområde med en fantastisk sandstrand som närmsta granne. Lugnt och tyst, lite väl lugnt tyckte våra ungdomar så vi drar vidare mot Simrishamn idag. Men jag vill nog gärna komma tillbaka. Utan ungdomar och när sommaren är lite mer närvarande än den är nu. Hör och häpna så tittade solen precis fram! Ha en bra dag!

måndag 27 juli 2015

På väg

Äntligen. Punktering en söndag, så det var bara att vänta till en måndag. Nu styr vi kosan mot Simrishamn.


lördag 25 juli 2015

Stiltje

Det är stiltje.

Tomt.

I kroppen. I huvudet. I själen.

Det är som ett vakuum.

Jag försöker fylla tomrummen. Med bärplockning, syltkokning, ljudböcker. Men det hjälper inte riktigt. Jag vill bort. Till ensamhet. Slicka mina sår.

Arg, ledsen, irriterad, missnöjd, olustig, overklig, misslyckad, förvirrad. Man blir dum i huvudet. På riktigt. Saknar mig.

Hoppas på bättre dagar snart. Dagar med lite lugn och glädje.

Drar med husvagnen söderut i morgon. Reser bort.

På återseende.


söndag 19 juli 2015

I sakta mak

Dag fyra och både stressreaktionen och yrseln som vid de två förra behandlingarna var jobbiga har varit betydligt mildare den här gången. Jag vaknade i natt och kände av yrseln, men inte på det sätt som tidigare. Jag är väldigt trött och sliten och huvudet är avtrubbat, men jag fungerar. Har inte tappat matlusten så mycket denna gången heller, så jag har kunnat äta som vanligt och sluppit att gå ned i vikt. Så det verkar som om den tredje behandlingen blir ytterligare lite lättare att ta sig igenom. Jag hoppas att det fortsätter så och jag är hur som helst väldigt tacksam. Det är tillräckligt jobbigt ändå. om någon vecka så där så anser jag mig ha kommit halvvägs. Halvvägs. Tänk att jag klarat det så långt. Jag som var beredd att ge upp efter den första skräckupplevelsen. Halvvägs...

Jag är ensam hemma. Maken är på hårdrocksresa, sonen på cykeltur med morfar och dottern jobbar. När jag inte mår sämre än jag gör så känns det väldigt skönt. Jag kan vara i min bubbla i lugn och ro och det är faktiskt lite lättare då. Ingen att ta hänsyn till. Och ärligt talat är jag inget trevligt sällskap heller.

Vad gör jag om dagarna då? Jo jag drömmer lite. Drömmer om att bli tillräckligt pigg för att komma iväg med husvagnen igen. Drömmer om att komma ut i skogen och plocka blåbär.  Drömmer om att få börja med mitt kök till hösten. Drömmer om att bli färdigbehandlad. Drömmer om framtiden.
Nuet blir lite mindre jobbigt då.

Nu tänker jag drömma vidare.

Vad drömmer du om?

torsdag 16 juli 2015

Tredje drabbningen

Igår ringde de från Cytostatikamottagningen och mina vita blodkroppar låg lite för lågt. 0.9, det ska helst vara 1.0. Detta innebar att jag fick ta om provet idag och att det inte var helt klart att jag skulle få behandling idag. Provet visade 2.0 och det är grönt ljus. Jag har fått kortison, tagit illamåendemedicin och inväntar nu gifterna.

Det har känts lite extra jobbigt inför den här behandlingen. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag haft så få dagar som jag orkat hålla igång. Det är då jag återhämtar mig mentalt och jag var nog inte riktigt färdig med den biten.

Nästa omgång blir det en ny sorts cellgifter. Det blir en ny utmaning. Och lite extra nervöst så klart. Jag ska också få ta sprutor i fem dagar för att stärka benmärgen och förhindra sepsis. Lite läskig känsla att ta sprutor på sig själv. Får väl se om jag lyckas med det...

Nähä, jag avrundar här. Dags för ett toabesök innan gifterna.

Ha en bra dag i solskenet!

tisdag 14 juli 2015

Att snart vara halvvägs

Det börjar dra ihop sig. Och jag är inte alls sugen. Det vänder sig i magen när jag tänker på det. Men som tur är har jag varit på benen i några dagar nu och det ger lite energi och kraft för det som ska komma.

Idag har jag varit igång hela dagen och nu är jag så där skönt trött. Ska lägga mig i soffan och titta på Barnmorskorna i East end, dricka te och avsluta dagen lite lugnt.

Jag har ju redan nämnt att det är lite skalligt på huvudet. Faktum är att jag skrutit lite här hemma om att jag nog tycker att jag har en ganska vacker huvudform. Och jag har dessutom lite för mig själv tyckt att den där skalligheten ser ok ut, ja kanske till och med är lite fint på mig. Idag var jag hos min terapeut och hon var nyfiken på om jag tappat håret och jag visade henne. Spontant utbrast hon "vilken vacker huvudform du har!". Och hon tyckte absolut att jag skulle gå utan huvudbonad. Så när jag nu fått det bekräftat att jag ser helt ok ut som skallig, så kanske jag ska våga vara det. Eller våga och våga. Det är ju bara att bestämma att man ser ok ut, sträcka på sig lite och bara vara som man är. Svårare än så är det ju faktiskt inte. Ska bara skaffa mig en trimmer först och jämna till det lite...

I morgon ska jag utnyttja dagen till fullo. Sista dagen i frihet innan det är dags att krypa in i sin lilla bubbla igen. När den där jobbiga veckan sedan är gjord så är jag halvvägs. Det ni!

Ha det gott!


fredag 10 juli 2015

På resande fot

Ja, nu är vi på resande fot. Vi började att åka till våra goda vänner i Smedstorp/Tomelilla. Tanken var att vi skulle åkt vidare till en camping på Österlen, men det höstliknande vädret gjorde att vi tog Helsingborg istället. Idag är grabbarna i Helsingör. Jag är inte alls pigg så jag är kvar i husvagnen och vilar. Tror det får bli några avsnitt av Stolthet och fördom. Mr Darcy har en förmåga att muntra upp stämningen något. 

Jag har förresten klippt av mig håret. Ja det lilla som satt kvar på huvudet alltså. Jag tog saxen häromdagen och bara klippte. Skall försöka få tag på en trimmer så att jag kan jämna till det lite. Men nu är det ganska sparsmakat med behåring där uppe, man skulle nog kunna kalla det skalligt... Och för er som undrar. Ja, håret försvinner på hela kroppen. Det som verkar sitta fast bäst är dock den av det mer generande slaget. Hmm. Känns ju lite orättvist faktiskt. 

Nu ropar Mr Darcy...

måndag 6 juli 2015

Att äntligen kunna njuta

Nu driver jag framåt. Kroppen lyder huvudet och jag orkar sysselsätta mig om dagarna. Det skapar lust och genererar njutning. Jag har städat, rensat, bakat och legat raklång på soffan. I morse förberedde jag scones och gick sedan ut i skogen och plockade en liter blåbär.
Jag tog pallen svärfar gjort under armen, en tom youghurthink och några kliv ut till min blåbärsskog. Att sedan sitta där och plocka bär efter bär var som meditation. Väl hemma igen blev det nybakade scones, blåbär och vispad grädde till frukost.

Det är hela processen som ger njutning. Längtan efter blåbärssäsongen, den sköna stunden av ensamhet i skogen och vetskapen om att jag tagit varje bär med mina händer från busken. Varje del för sig och allt tillsammans finns med när man sedan äter blåbären. Det blir liksom inte mer njutningsfullt än så.

I morgon är det tänkt att vi ska bege oss till Skåne. Allra helst hade jag idag velat köpa mig en låda jordgubbar och ägnat dagen åt att sylta och safta, men nu ska den istället ägnas åt att förbereda för husvagnssemester. Det går ju an det också.

Jag börjar med att stryka.

torsdag 2 juli 2015

Det där med cellgifter

De där cellgifterna är lika hemska som de låter. De tar liksom över både din kropp och din själ. När jag får in dem i blodet så uppstår en avtrubbad känsla. Allt går sakta, nästan i ultrarapid och man blir trött. Dag ett och två är det trots allt ganska uthärdligt även om man känner sig förgiftad. Dag tre smäller det till för mig. Kroppen går in i stressläge och jag får kraftig hjärtklappning samtidigt som kroppen är helt slut. Dag fyra eller fem kommer den kraftiga yrseln. Det är en tung yrsel som dels sitter i huvudet som en slags uppvarvning men den sitter också i kroppen. Ungefär som en fylla, men det finns inget med det som är behagligt. Den här yrseln sitter kvar ett bra tag tillsammans med alla stresssymtom. Dag sex och sju är nog nästan de värsta. Då lever jag med alla jobbiga symtom, en stark overklighetskänsla samtidigt som den mentala biten går bananas. Jag som är van att kompensera min svaga kropp med ett starkt psyke är helt knäckt. Förutom att hjärnan inte fungerar för att göra enkla saker, så blir jag rädd för mig själv.  Jag är arg, ledsen, irriterad, väldigt nedstämd och känner att allt känns hopplöst. Jag orkar inte med varken mig själv eller min familj.

Idag är jag på dag åtta efter behandling. Jag har orkat stå på benen och kunnat genomföra enkla sysslor och hjärnan börjar fungera igen. Precis som efter förra behandlingen så kände jag redan under natten att kroppen nu påbörjar sin återhämtning efter att ha brutits ned bit för bit under en veckas tid.

Ja, där är jag nu. I återhämtningsfasen. Äntligen. Hoppas det håller i sig utan större bakslag. Jag har lyckats sy färdigt mina gardiner till altanen idag och sorterat papper som legat på hög länge. Underbar känsla.

Nu vet jag hur förloppet ser ut. Även om det känns grymt emellanåt, så följer det ett mönster och det finns en trygghet i det. Man får förlita sig på processen helt enkelt. Fyra gånger till ska jag utsätta mig för detta helvete.

Sedan aldrig mer.