lördag 25 mars 2017

Trevande

Jag vet att jag är ganska dålig på att skriva här. Har en ambition att dela med mig av djupare tankar, men de där ambitionerna blir väl lite väl höga och istället blir det inget alls.

Efter senaste beskedet att det spritt sig vidare till levern har jag mentalt tagit mig ett steg närmre döden. Jag gråter varje dag. Det bara kommer. Varar en kort stund och sedan fortsätter livet som vanligt igen. I somras trodde jag inte att jag skulle leva året ut. Nu hoppas och längtar jag efter en sommar där jag får vara pigg och levande. Och gärna en bit in på hösten så att jag  får njuta av skördetiden. Och kanske var inte förra julen min sista jul...?

Jag känner lite panik över allt jag skulle vilja hinna med att göra. Det är ju omöjligt att hinna kompensera för de där 30-40 åren som man hade önskat att man hade kvar, men jag har ändå förmånen att faktiskt styra upp och se till att avsluta på ett bra sätt. 

Fördelen är att man ser till att få vissa saker gjorda. Det går liksom inte att skjuta upp saker och ting. Jag ser till att träffa mina vänner. Det är bitterljuvt, eftersom man inte vet om det är sista gången man ses. I princip alla påpekar hur pigg jag ser ut. Och jag är ju förhållandevis pigg, men jag är rädd att bilden blir lite skev och att det blir lite chockartat när jag inte finns mer. Klockan tickar.

Det gäller att vara så levande som möjligt. Att njuta. Det gör mig så innerligt glad. Och lika innerligt ledsen. Arg. Lycklig. Olycklig. Förväntansfull. Nyfiken. Rädd. Tacksam.

Jag kommer inte ihåg vad jag skrev i förra inlägget, så det kan hända att det blir lite upprepning, men så här är läget just nu:
Skiktröntgen i januari visade att cancern spridit sig vidare till levern. Det finns även en prick på lungan som är oklart vad det är. Skelettstatusen är fortfarande oförändrad förutom en liten fraktur på vänstra bäckenet. Inget jag känner av. Jag har även gjort en leverbiopsi på de tumörer som finns där och den visade att det är det är spridning från brösttumören. 90-95% av cancercellerna i bröstet och skelettet har receptorer för hormoner (östrogen). I levern är siffran 40%. De erbjöd återigen cellgifter vilket jag tackade nej till även denna gång. Jag har nu istället påbörjat en ny hormonbehandling i sprutform (Faslodex). Det är en antiöstrogenbehandling för de där 40%:en. De övriga 60%:en lämnar jag alltså lite vind för våg.
Jag fick den första sprutan i måndags och sedan var det Zometabehandling i tisdags. Mår hyfsat och har inga svårare biverkningar än så länge. 
Nästa skiktröntgen borde bli nu i april någon gång. Då får vi se vad som har hänt sedan sist.

Men jag säger som Kenta: "Just idag är jag  stark. Just idag mår jag bra."

På återhörande!