Ja det var så det var. I oktober/november förra året. Jag poserade för min före detta svägerska när hon gick en foto-kurs och skulle ta porträtt-foton. Det var i början av min strålningsbehandling. Därav markeringarna på huden. Man använde dem för att hamna i precis rätt position när maskinen skulle stråla bröstområdet. Bullen på huden nedanför nyckelbenet på andra sidan är port-a-cathen som ligger under huden. Jag har aldrig varit riktigt vän med den och hoppas att få plocka ut den senare i vår.
Det var lite känslosamt att se bilderna. En påminnelse om det som var och lättnaden över att det är något annat nu. Tänker att jag inte alls saknar att det är så uppenbart att jag genomgått en cancerbehandling. Känner mig lite tacksam över min bångstyriga, fönade mormors-frisyr. Trots att många säkert inte förstår att den inte är självvald. Men det är en frisk frisyr. Tjockt, mjukt hår med massor av livskraft. Bångstyrig livskraft som inte låter sig tämjas.
Jag skulle inte vilja påstå att jag försöker glömma den tiden och all kroppslig och själslig plåga som det innebar. Jag har bara lagt den i ett väl organiserat arkiv. Jag vet precis var den finns och vad den innehåller men har helt enkelt ingen användning för den längre. En slags slutförvaring långt ner i berggrunden.
Tänk vad ett år går fort. Även när man inte har roligt. För det slår mig nu att det gått ett år sedan jag upptäckte knölen i bröstet. Så skönt att det inte är det här året. För jag har andra planer. Att inviga ett nytt kök till exempel. Och att till fullo njuta av en vår och sommar.
Det är så man ska har det när det är som sämst :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar