De där cellgifterna är lika hemska som de låter. De tar liksom över både din kropp och din själ. När jag får in dem i blodet så uppstår en avtrubbad känsla. Allt går sakta, nästan i ultrarapid och man blir trött. Dag ett och två är det trots allt ganska uthärdligt även om man känner sig förgiftad. Dag tre smäller det till för mig. Kroppen går in i stressläge och jag får kraftig hjärtklappning samtidigt som kroppen är helt slut. Dag fyra eller fem kommer den kraftiga yrseln. Det är en tung yrsel som dels sitter i huvudet som en slags uppvarvning men den sitter också i kroppen. Ungefär som en fylla, men det finns inget med det som är behagligt. Den här yrseln sitter kvar ett bra tag tillsammans med alla stresssymtom. Dag sex och sju är nog nästan de värsta. Då lever jag med alla jobbiga symtom, en stark overklighetskänsla samtidigt som den mentala biten går bananas. Jag som är van att kompensera min svaga kropp med ett starkt psyke är helt knäckt. Förutom att hjärnan inte fungerar för att göra enkla saker, så blir jag rädd för mig själv. Jag är arg, ledsen, irriterad, väldigt nedstämd och känner att allt känns hopplöst. Jag orkar inte med varken mig själv eller min familj.
Idag är jag på dag åtta efter behandling. Jag har orkat stå på benen och kunnat genomföra enkla sysslor och hjärnan börjar fungera igen. Precis som efter förra behandlingen så kände jag redan under natten att kroppen nu påbörjar sin återhämtning efter att ha brutits ned bit för bit under en veckas tid.
Ja, där är jag nu. I återhämtningsfasen. Äntligen. Hoppas det håller i sig utan större bakslag. Jag har lyckats sy färdigt mina gardiner till altanen idag och sorterat papper som legat på hög länge. Underbar känsla.
Nu vet jag hur förloppet ser ut. Även om det känns grymt emellanåt, så följer det ett mönster och det finns en trygghet i det. Man får förlita sig på processen helt enkelt. Fyra gånger till ska jag utsätta mig för detta helvete.
Sedan aldrig mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar