Credo

Jag är varken döpt eller konfirmerad, men jag anser mig definitivt som troende.
Kanske har jag bara inte hittat rätt ännu, eller så har jag inget behov av att definiera min tro på det sättet. Lite envist väljer jag istället att skapa något eget. Men jag tror. Jag tror att det finns en högre makt och för enkelhetens skull benämner jag den/det för Gud. Jag har känt Guds närvaro. Den fanns där tydligt när jag kände mig som mest ensam. Som en mjuk men bestämd handpåläggning på min högra axel. Och den sa "Jag finns med dig".
Det var egentligen inte alls så högtravande och dramatiskt som det låter nu när jag beskriver det, utan mer som en plötslig insikt. Om att jag inte var ensam. Och jag fick hjälp att bära en del av min börda. Som att ha en tung ryggsäck på ryggen och att sätta ned den mot en mur och slippa tyngden en stund för att sedan orka bära en bit till.

Att tro ger mig trygghet. Trygghet att släppa taget. Att jag inte kan styra över allt. Över liv och död. Att våga lämna mitt liv i någon annans händer. Det är det som är att få hjälp att bära när det är tungt. Det ger mig lugn.

Jag tror också på mig själv och på min förmåga. Att jag är den som kan göra skillnad och påverka hur mitt liv blir. Det kan ingen annan göra åt mig. Kombinationen av att lägga mitt liv i någon annans händer och att tro på mig själv är oslagbar. Det gör att jag kan hantera verkligheten med en stor portion lugn.

Hur det än blir, så blir det bra. Jag accepterar mitt öde. Jag ska gå igenom ännu en skärseld med insikten om att jag inte kan styra över utgången. Det skulle kännas skrämmande om jag var ensam, men känns ok nu när jag vet att jag är i trygga händer. För hur utgången än blir så är jag inte ensam. Ensam är inte stark.

Att tro handlar mycket om kärlek. Kärlek och tro. Till dig själv. Och till "Gud".

Jag tror.

Credo.