Utmana ödet

Jag sa ju att jag skulle vara lite försiktig med att träffa folk med tanke på smittorisken. Det tar jag tillbaka. Snart parkerar vi husvagnen på Kapelludden i Borgholm för en helg i skördefestens tecken. Servicehus och massvis med folk. Jag är laddad med handsprit. Och faktum är att jag är lite för trött för att orka ta mig till folksamlingarna i Borgholm, så jag kommer inte röra mig i några större folkmassor. Jag tänker att trevligt sällskap av familj och goda vänner gör mer gott än skada. Det är värt en chansning iallafall.

Jag har en kvinna från Jehovas vittne som regelbundet kommer till mig. Ibland ensam och ibland med sällskap av någon annan. Vi har alltid givande samtal. Och varje gång blir jag lite klokare vad gäller tro och existensiella frågor. Igår berättade mitt vittne att de tror att Gud har ett namn och det är Jehova. Att hen har ett namn gör honom till en personlig gud. Det står 7000 gånger i (deras version av) bibeln. I Jesaja 42:8 säger Gud "Jag är Jehova. Detta är mitt namn." Betydelsen av ordet/namnet Jehova är "att vara" eller "jag är". Judarna undvek att nämna Guds namn och det har därmed även fallit bort inom kristendomen. Vi har olika titlar som vi använder när vi benämner vår gud: Gud, herre, fader osv, men vi har inget namn på hen. Varför? Nu kommer jag till poängen. "Fader vår som är i himlen, helgat varde ditt NAMN..." Hur då? Varför? Om hen nu inte har något namn...

Jehovas vittnen har en poäng. Just saying.