Tillsammans med tårar. När jag drar så liksom hörs det hur det lossnar från rötterna. Ingen trevlig känsla.
Gårdagens utflykt blev inte till plantagen utan till psykakuten. Jag hade tid med min terapeut, men orkade inte ta mig dit och bad henne att vi skulle ta det via telefon istället. Hon pekade med hela handen och sa att jag håller på att braka ihop och måste få hjälp med min ångest. Hon ville att jag skulle åka in akut för att få träffa en läkare med en gång. Jag tvekade, men gjorde sedan som hon sa. Väl där mötte hon upp och tog hand om mig. Vi hann prata en stund under tiden jag väntade på läkaren. Hon sa att hon hade rekommenderat läkaren att jag skulle bli inlagd. Min första tanke var att jag ju ville komma till plantagen. Min andra tanke var hur skönt det skulle vara att få vara ifred.
Jag är helt slutkörd. Min kropp befinner sig i ett ständigt ångesttillstånd och nu när min terapeut sagt att jag håller på att braka ihop, så förstår jag att det är så. Cellgifterna var droppen som fick bägaren att rinna över.
Det är en ständigt kamp bara att vara mitt vanliga jag och den kroppsliga nedsatthet som det innebär. Och så cancer utöver det. Det allra största är dock att vi har ett barn som det sista året mått väldigt dåligt. Inget jag tänker gå djupare in på, men det innebär en ständig oro och gnager konstant inuti. Cancern har liksom bara fått hänga med vid sidan av som den böld den är.
Det blev ingen inläggning. Jag är inte suicidal och det är i princip vad som krävs för att få läggas in Läkaren skickade hem mig med några sobril och ett recept på atarax.
Men jag kom också hem med en slags lättnad. Den lättnad som en insikt innebär. Insikten om att jag är helt slutkörd både till kropp och själ och nu får agera därefter. Jag kapitulerade och det känns så skönt.
Jag har planer på att ta upp husvagnen till Ekerum och få vara där själv några dagar innan midsommarfirarna ansluter. Jag måste bara få vara ifred och gråta. Gråta över hur livet ibland tar alldeles för krokiga vägar och att jag nu måste sätta mig en stund längs med vägen för att samla kraft för att sedan orka fortsätta vidare. För det är så jag känner mig nu. Så himla ledsen. Men jag känner också tacksamhet. Jag vet inte riktigt för vad, men jag välkomnar känslan. Med öppna armar.
Jag pausar livet en stund helt enkelt. Jag kommer finnas här. Möjligtvis att jag tar en utflykt till plantagen.
Men jag börjar med lite frukost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar